Datum: 2017-09-30
Vad är väl bättre än två dagar med metal och god öl? Jo, tre dagar av det. Det är lördag och det innebär också att det är sista dagen på årets upplaga av Mörkaste Småland. Traditionsenligt blir det återigen problem med larm som går igång. Det åtgärdas dock snabbt och blir lyckligtvis inte lika illa som förra året, då alla tvingades ut på en kvällspromenad i det iskalla höstregnet. Dagens promenad blir istället att vandra fram och tillbaka mellan stora scenen och puben, då båda platser idag bjuder på band man verkligen inte vill missa.
Prudence
Heavy metal-bandet Prudence får i uppgift att inleda den sista dagen av Mörkaste Småland. Trots en halv fritidsgård till publik intar bandet den stora scenen som om de spelar innan Slayer på Wacken. Grabbarna lyckas även få igång dagens första headbangande när de spelar Motörheads mest välkända melodi, Ace of Spades, för att hylla vår käraste Lemmy Kilmister(bas, sång) i himlen blå. Det finns få anledningar att lämna deras allt för korta spelning utan ett leende på läpparna. Så går det när gitarristen hoppar ner i fotodiket och låter publiken slicka på gitarrsträngarna under ett solo i världsklass.
The Ugly
Första bandet upp på pubscenen är inga mindre än stockholmsbaserade The Ugly. Med ett tungt lager av makeup (och minst lika tung black/trash metal) ger de alla närvarande ett ordentligt uppvaknande. “Lever ni? Då ska ni dö”, konstaterar Ingemar Gustafsson(sång) innan de kastar en dänga i ansiktet på publiken. Somliga låtar är från kommande skivan Thanatology (vetenskapen kring död) som verkar lovande. Kanske inte så bra att man dör på plats, men showen får helt klart godkänt i ämnet; “Underhållning av bakfulla hårdrockare”.
Vanhelgd
Svensk black metal, komplett med feminin skönsång för den där extra mystiken i inledningen. Av giget att döma är kvintetten bättre på att skriva låtar, än att marknadsföra dem med en ball show. Mest är de statiska och fokuserade på sin egen grej. Egentligen är det inget illa i det, men ibland vill man bara att ögon och öron ska få något att njuta av. Men det spelar inte så mycket roll när musiken är så pass bra som den är. Gör man rätt går man direkt till skivhandeln efter giget, och köper deras platta. Ett litet plus i kanten är också de mysiga ljuslyktor som prydde scenkanten.
El Camino
Småland är gruppens hemvist och därför en självklarhet i årets lineup. Trots att de har en avvikande stil, då deras musik är mer baserad på svängig heavy metal än sång om mord och nekrofili. Kanske hade det senare behövts ändå, då bara ett fåtal artigt inställer sig för att visa gruppen sin uppskattning. På sin höjd är det lite mysigt, men har man sett ett par låtar har man i stort sett upplevt allt som erbjuds.
Ravencult
Från Grekland kommer denna kvintett av hetsig death metal. De må se anspråkslösa ut med vardagliga kläder och osminkade ansikten. Men utgör ett perfekt exempel på att man aldrig bör döma efter utseendet, då de visar sig vara en av festivalens brutalaste grupper. Det är extremt bra drag från början till slut, och speciellt frontmannen är värd en eloge för hur han lever sig in i sången. När spelningen sjunger på sin sista vers byts A.(sång) hjärtskärande skrin ut mot fansens upprörda ylanden. Ravencult må lämna scenen, men efter en show som denna finns de alltid kvar i våra hjärtan.
King of Asgard
Det märks att de är en av de mest efterlängtade spelningarna. Det är nämligen så mycket folk i puben att den nästan, likt sina invånare, kan kallas full. Trots mycket folk går det inte att missa pagan metal-grabbarna med sin ståtliga scennärvaro, och inte minst sin mäktiga musik. De lirar melodisk death metal med inslag av skönsång. Vilket är som balsam för öronen efter all vokal misshandel av trumhinnorna. Vid slutet står det klart att bandet inte bara är kungar över Asgård, utan även kungar över den lilla puben i Metropolen, Hultsfred.
Necrophobic
Har man sett musikvideon till Revelation 666 så vet man hur det går till på scen när Necrophobic intagit den. Med energi som från ca 1500 redbulls gestaltar de klichéstark black metal när den är som bäst. Anders Strokirk(sång) intar ständigt gester för att se så ond ut som möjligt, och samtliga strängbändare ränner fram och tillbaka för att lira solon rygg mot rygg. Energin falnar inte förrän mot den sista låten, då de sakta lämnar scen. Som tur är lyckas ett dussin desperata fans skandera högt nog att de kommer tillbaka. Men efter ytterligare ett par låtar är det roliga slut på riktigt, och de tar farväl med ett uppriktigt leende på läpparna.
Forndom
Forndom är ett enmansprojekt som låter så där som modern media föreställer sig att vikingatiden lät. De två svartklädda gestalterna på scen spelar sittandes sina respektive gammalmodiga instrument, vilket ger en ganska vacker och ceremoniell stämning. Det trista är att så överväldigande mycket är förinspelat. Det känns som att det sker mer spännande i det förinspelande än det som presenteras på scenen. Kanske är det poängen, att låta ambiensen förflytta sinnet till en annan plats och tid. Dock hade lite fler musiker, på lite fler instrument, förhöjt upplevelsen och gett en mer sevärd show.
Immolation
Att de kommer från andra sidan atlanten märks på deras pratglädje. De berättar bland annat om att de varit i Sverige 1989 och träffat personerna bakom riktiga death metal klassiker, och hur trevligt det är att vara tillbaka till “där det hände”. Och med “det” menas såklart death metal, vilket Immolation har närmare 30 års erfarenhet av att skapa och förfina. Förfinat kan i övrigt beskriva uppträdandet väl. Medlemmarna är otroligt samspelta, trots de udda takterna som gör det synnerligen svårt för folket att klura ut hur man bör headbanga i takt. Trots Ross Dolans(Bas, sång) flashigt långa hår (och trumslagarens skrämmande stora trumset) så är det Robert Vigna (gitarr) som är scenens sevärdhet. Hans speciella spelstil får det att se ut som att han dirigerar en symfoni med halsen på sin gitarr. Den far upp och ner och till höger och vänster utan att han missar en not. Helt klart ett spektakel värdigt att avsluta dagen, och därmed hela festivalen.
