Om dag ett var en framgångssaga så är dag två den som innehåller större mått av höjd på berg-och dalbanans backar. Dock kan festivalen knappast kallas för färglös även om den enbart skiftar i nyanser av svart. Med fler band på scenerna börjar det bli ett riktigt ilande mellan huvudscenen och pubscenen. Smart placerade i spelordningen kan man faktiskt spana in vartenda band vilket är högst uppskattat. Till och med tillräckligt med stolar kan erbjudas för de trötta besökarna som nu måste uppgå till åtminstone ett halvt tusental. Så när det lider mot eftermiddag och första bandet ska på är det idel ivrigt glada leenden på festivaldeltagarnas läppar.
Infested
Dagens första akt får den ytterst otacksamma uppgift med att öppna upp festivalens andra dag inför en publik som har valt trötthetsavstånd på 3 meter från scenen. I motsats till detta är det åtminstone hela 4 fotografer som trängs vid scenkanten. Tappert krigande med helikopterspinnande hårmanar visar Jönköpingsborna upp sin tekniska death metal med bravur och det är synd att konstatera att detta är ett väldigt underskattat band. Med starka melodier och intensiv ärlighet känns det i mångt och mycket som om herrarna står på helt fel scen.
Firespawn
Först var det under namnet Fireborn som Victor Brandt(Entombed), LG Petrov(Entombed), A. Impaler (Necrophobic, Naglfar), Fredrik Folkare (Necrophobic, Unleashed) och Matte Modin (Raised Fist) skulle debutera. Sedan svidade de om och tyckte att Firespawn stack lite hårdare. I slutändan blev den gemensamma nämnaren ”svensk death metal-elit” utförd i ett neandertalarestuk värdigt det fetaste från 90-talet. Kort och gott är en debutspelning av den här kalibern något som ger skyhöga förväntningar. Som tur är infriar gruppen detta med råge. Premiärshowen inleds till huvudtemat från filmen Suspiria innan det hela brakar loss i en fantastisk kongmacka. På något vis är det befriande att se respektive bandmedlemmar lösgjorda från tidigare bandåtaganden och bara spela för att det är jävligt kul. LG luffsar runt på scen som en brittisk bulldogg och låter vitalare än vad han har gjort på år. Den plötsliga skönsången är dessutom en njutningsfull överraskning. Efter de cirkus 40 minuterna långa framträdandet känns det inte helt vilset att påstå att Entombed AD gärna göra sorti från scenen så länge Firespawn rullar på lika starkt som en pansarvagn.
Azarath
De har beskrivits som en ohelig polsk krigsmaskingav elitstatus med medlemmar från Deus Mortem, Armagedon och Behemoth. Med deras vildsinta och brutala death metal verkar inte riktigt funka på den lilla pubscenen som de är inkvarterade på. Med stoisk konsekvens bränner de av sin musik med något som tyvärr varken känns imponerande eller intressant. Hög kvalité? Absolut! Intressant? Tveksamt.
Valkyrja
Det bjuds på black metal av den fina skolan när Valkyrja intar scenen. Rankade högt i den svenska ligan har de ofta beskyllts för att vara en sämre Watain-klon. Men där Watain har gjort samma sak i några års tid känns Valkyrja både fräschare och mer vitala. Sångaren Andreas Lind lyckas med konsttycket att springa över hela scenen samtidigt som han har full ögonkontakt med publiken. Showen må vara avskalad, men å andra sidan finns det ingen överflödighet som förstör helhetsintrycket.
Heavydeath
Musik som är svärtad, diabolisk och lika tung som vikten på helvetets sjunde krets har alltid ett litet plus i kanten. Speciellt när domedagsmaskinen Heavydeath maler på med sin obeskrivbara doom, death, heavy metal eller någonting hybrid. Deras debutspelning bevisar med all framgång att de är lika odefinierbara som de är bra och förhoppningsvis gör dessa herrar ett kärt återbesök på Mörkaste Småland om två år. Helst då på huvudscenen.
Thyrfing
Vackert och hedniskt med lika många delar vikingar som black metal. I år har Thyrfing varit högst aktiva på den svenska scenen och med tjugoårsjubileet färskt i minne är det intressant att se hur väl gruppen klarar av att göra om denna bravad. Sångaren Jens Rydén är känd för att använda mikrofonstativet som en förlängd del av sina egna armar. Stundom svingas den som en tvåhandsyxa genom luften och andra gånger fungerar den som en stav som ilskt bankas i golvet. Kanske är det också i dessa hugg och slag som vi finner essensen i Thyrfings musik. Man vill helt enkelt bara dra på sig en rundsköld, krossa någons näsa med dess kant och sedan avsluta allt med en enhandsyxa mellan ögonen. Må hända är detta framträdandet inte lika explosionsartat som den tidigare jubileumsspelningen men det är som man säger; ”svärdet till lek, men yxan till allvar.”
Dark Funeral
Dark Funeral behöver egentligen ingen närmare beskrivning. Bandet, som bildades 1993, har levererat symfoniska melodier med både hat och satanisk atmosfär i hela 22 år. År 1997 intog det Hultsfred för en legendarisk show och nu är det dags för omgång nummer två. Denna spelning är det dessutom dags att introducera två rykande nya medlemmar till laguppställningen. Basen trakteras av Andreas ”Natt” Fröberg och bakom mikrofonen hittar vi ingen mindre än Andreas ”Heljarmadr” Vingbäck (Cursed 13, Domgård, Grá). Även om det till viss del är ett nytt Dark Funeral som äntrar scenen lyckas Heljarmadr leverera sin sång på sådant vis att den gott och väl fyller de stora skor som lämnats åt honom. Han mässar fram och förhöjer både gammalt och nytt material. Lägg sedan till tillräckligt med pyroteknik för att grilla en spädgris på 5 minuter och du har en riktigt het show. Den enda riktiga smolken i bägaren är de otaliga introna som går på playback och som också får framförandet att tappa i fart.
Foto och text: Cecilia Wemgård
Undertecknade ursäktar sig åh det grövsta att hon inte hann med att göra en ordentlig bedömning av Sinate, Vanhelgd och Taake. Tre bra band som hon i efterhand har fått höra levererade grymt stabila framträdanden. Även en journalist måste få vila sig mellan varven.
