Frontmannen för det norska industribandet med samma namn, Mortiis, känns kanske bäst igenom på sin trolliknande mask. Under sina 25 år i musikbranschen har han gått från att spela black metal till industrirock och ständigt lekt med visuella uttryck. Efter en nio år lång solokarriär blev Mortiis ett helt band som med tio fullängdare i bagaget turnerar flitigt. År 2017 släppte de två fullängdsalbum, The Great Corrupter och Unraveling Mind, samtidigt som spelningarna avlöst varandra i så väl Europa som i Kanada.
Hur hann ni med att släppa både Unraveling Mind och The Great Corrupter under ett års tid?
– Unraveling Mind har legat sedan 2006. Då kände jag att jag inte kunde ställa mig bakom den då jag inte var insnöad på den sortens musik längre, jag tröttnade på ambient. Det var många diskussioner kring åt vilket håll jag var på väg och jag ville inte förvirra folk. Nu skiter jag i vilket, jag släpper det jag vill. Skivan The Great Corrupter var färdig redan 2014, men kontraktet vi erbjöds då var horribelt. Jag har äntligen lärt mig att känna igen sådant.
Du släpper mycket material. Har du alltid haft drivet att vara så produktiv?
– Jag har släppt och gjort mycket men önskar ändå att jag gjort mer. Det är ett komplex jag har svårt att släppa. I och med att jag har barn och familj nu var jag tvungen att skaffa ett riktigt jobb, blöjorna betalar inte sig själva. I samma veva lade jag musiken på hyllan under fyra år, annars hade jag nog släppt ytterligare fyra skivor.
Vilken genre skulle de ha varit?
– Min nisch är nog industrirock, det hade jag gjort mer om jag fortsatt på banan jag trampat upp. Nu har jag hittat tillbaka till, och slutat hata, mina gamla prylar. Ett par år efter min industriella period i mitten av 1990-talet gick jag in i en depression och tyckte att allt jag gjort var bortkastad tid, det är tyvärr så jag fungerar. Mellan mina olika uttryck tar jag starkt avstånd från det jag tidigare gjort och blir deprimerad.
Var det så det fungerade när du gick från black metal till ambient och industri?
– Jag är inte musiker på riktigt, det märktes tydligt när jag spelade bas i Emperor mellan 1991 och 1992. Jag kunde inte matcha de andra killarna i bandet musikaliskt. Det kan jag fortfarande inte! Jag är nog ännu sämre på både bas och synt idag, nu är musiken mycket mer elektronisk än den var då. Jag var den enda i hela Norge som pysslade med industrirock så det fanns ingen jag kunde fråga utan testade mig fram på egen hand. Allt handlar om ljud i lager och att mixa bra, något som det tog tid att få kläm på. Därför är det varierande resultat på skivorna men det har sin charm.
Var det på eget bevåg du slutade spela black metal?
– Att spela i ett sådant band var inte min grej. Jag har alldeles för mycket egen vilja och bråkade mycket för att få det som jag ville ha det. En dag fick jag ett telefonsamtal där de deklarerade att det nog var bäst att jag slutade i bandet. Det var helt klart tungt, det var precis innan vi skulle släppa demon till Wrath of the Tyrant (1992). Kanske var det en slags hämnd när jag tänkte att jag skulle göra något som ingen annan gjorde.
Arbetar du helst ensam i Mortiis?
– Ja, eller jag ser i alla fall till att alltid ha sista ordet. Det kan låta grymt men jag har svårt att framföra något som jag inte har gjort själv. Det känns som att jag ljuger och kan inte se poängen med det. Jag tror inte att något band är demokratiskt, det är alltid en person som har den starkaste visionen och får med sig andra. Jag är ofta otålig i arbetet med andra, det ska vara från hjärtat till synten och datorn.
Varför valde du att ta in fler personer i Mortiis?
– Jag saknade samvaron i ett band och att spela live utan att för den delen hysa några rockstjärnedrömmar. Personer som tänkt i de banorna har inte en klar bild av verkligheten i Mortiis.
Varför började du spela i ett black metal-band om det inte var vad du ville?
– Det finns många element i black metal som jag tycker om. Atmosfären i musiken är allt, våldsam musik har jag inte mycket för. Däremot fantasy, som fortfarande är ett viktigt inslag.
Vilka inspirationskällor hade ni?
– Nästan alla var vi inspirerade av Sagan om Ringen och liknande böcker. Necronomicon var häftigt med alla symboler som vi trodde var sanna. Anton Laveys sataniska bibel läste jag också, han måste haft världens bästa affärsidé; predika om att ”behandla andra som du själv blir behandlad”, kalla det satanism, in med det i en bok och framgångssagan var förseglad! Jag tror inte en sekund på att han trodde på sin egen grej på riktigt.
Berätta mer om den norska scenen under 1990-talet.
– Den tidiga scenen tänker du? Vi var inte många, kanske mellan tio och tjugo personer. Burzum, Darkthrone, Mayhem, Emperor och Immortal. Kanske några till, men läget var inte som idag när det ploppar upp ett band per kvarter. Vi var kompisar som gillade samma typ av musik, jag vet inte varför allt plötsligt handlade om andra saker och kyrkor brann och vänner dog. Det var en märklig känsla att gå från att lyssna på Sodom till att sitta i polisförhör. Det hade definitivt eskalerat om inte polisen satt stopp.
Vad tänker du om black metal-scenen idag?
– Jag tittar inte åt den längre, ingenting känns genuint. Det ljud de gamla banden skapade är urtvättade och folk springer runt som posörer med pins och patchar som accessoarer. Vi blev nedslagna om vi visade oss offentligt. Allt är väldigt lättillgängligt och normaliserat, det hade sin charm att beställa skivor från fanzines i utlandet som vi gjorde förr. Jag lyssnar mer på klassisk rock idag.
Masken och sminket du bär är väldigt traditionellt black metal. Varför valde du att börja använda masken efter nästan tio år utan den?
– Jag har alltid tyckt att det visuella är viktigt, i alla fall sedan jag fick syn på Gene Simmons (basist i KISS) första gången när jag var fyra år gammal. Nu när jag spelar gamla låtar live igen känns det fel att inte ha masken.
Många tycker att den definierar dig och bandet.
– På gott och ont. Många älskar att göra en till åtlöje och tycker att det är larvigt. Det bästa rådet jag fått är att aldrig googla sig själv, även om jag inte kan låta bli. Nu tar jag inte så allvarligt på kritik längre. I den här branschen är det viktigt att ha hård hud och att fokusera på sin konst.
