Datum: 2017-06-02
Efter en seg start, där det riktiga djävulskapet först infann sig på kvällen, är dag två en möjlighet för banden och publiken att ta revansch. Detta sker bland annat i form av den mytomspunna Bajsmann som intar campingen och högtidligt skanderar att en punk-screwdriver bäst blandas till med T-Röd och apelsinjuice. Några andra som också är i gasen är de utländska banden som under festivalens gång faktiskt ska komma att överträffa alla inhemska akter.
Night Demon
Heavy metal bandet Night Demon hade en hyfsat karriär gående för sig när deras huvudman, tillika sångare och basist, lyckades med konststycket att återförena legendariska Cirith Ungol och säkra sig en plats i nämnda band. Sedan dess har Jarvis Leatherby med manskap sparkat röv med fantastisk energi. Med endast två plattor under bältet är det klacksparkar med piggar under sulorna som gäller. Night Demon är den perfekta adrenalinstarten på morgonen som väcker de flesta ur bakfyllans dimma. Här röjs det som om livet stod på spel och med farligt allsångsvänliga refränger är deras NWOBHM-doftande heavy metal ett perfekt bakfyllepiller.
Betyg: 7/10
Nebulous Aura
Vad dessa sydsvenskar spelar är totalt omöjligt att avgöra, speciellt när det är trummorna som totalt dominerar ljudbilden. När denna miss väl har åtgärdats är det fortfarande lika många intryck som en hafsigt blandad pollett med oljefärg. Detta skulle kunna vara influerat av Year of the Goat men det skulle lika väl kunna vara slentrianblandningen av stoner metal och progressiva tongångar. Problemet är att framförandet är så tarvligt och sången så pubertal att självaste Tintin skulle ha grava problem att knäcka detta fall. Det skränas och skälls mellan hårmanarnas svajande, men ta mig tusan om det inte behövs en plakatfylla för att genomlida detta helvete. Uppsala ringde och vill ha tillbaka sin trendmusik!
Betyg: 3/10
Voltax
Mexikos svar på Enforcer låter inte förneka sig när sångaren Jerry Aguirre skriker lika väl som Udo Dirkschneider (UDO, ex-Accept). Sedan starten 2006 har bandet lagt stor fokus på en DIY-anda som präglat allt från turnéer till det eget kopierade och hopklistrade omslaget till demon Discharge (2006). När det kommer till att spela live är de också en grupp fylld med energi så att bägarna svämmar över. Enda riktiga problemet är att varje enskild medlem tycks röja för sig själv, istället för att agera som en helhet, vilket ger ett intryck av fritidsgård. Voltax är verkligen inga nybörjare men saknar ett scenspråk som får dem att kännas som en enhet. Trots det vinner de mycket på den glada entusiasmen även om texterna är sprängfyllda med de mest ostiga klyschorna denna sida om Atlanten.
Betyg: 6/10
Masoleum Gate
Skulle du slå upp ordet hammondorgel i en nyare version av Svenska Akademiens ordlista skulle du med största sannolikhet hitta en bild på Masoleum Gate. Här är det inte dyrkan av detta instrument som gäller, här är det ren och skär onani av fanskapet som dominerar musiken. Med klassisk metal som vapen framförs musiken av ett gäng tråkiga farbröder i skjorta vars enda bravur är när de får orgeln att låta som ett 8-bitars TV-spel. Sångaren V.-P Varpula är behållningen men även där vinglar bandet farligt nära gränsen till tafflighet. Kvintetten uppfyller alla krav för ett okej förband och med lite tur skulle de förmodligen kunna sälja ut den lokala puben om det erbjösd karaoke efter spelningen. Jag ifrågasätter inte bandets kunskaper i behärskningen av sina instrument, jag ifrågasätter snarare att de inte kan få ur sig något bättre än soundtracket till ett tidigt playstationspel med retroambitioner.
Betyg: 4/10
Bang
Det senaste jag hörde om BANG var att de vart tvungna att lägga ned på grund av köttslig reproduktion och familjeskapande. Från att ha varit ett av 70-talets mest lovande amerikanska hårdrocksband försvann det helt från kartan efter bara några år, trots att de bland annat kan stoltsera som ett av Black Sabbaths mångtaliga förband. Det var först för fem år sedan som gubbarna plockade upp karriären igen och hur vida vi ska hylla eller rycka på axlarna till premiären på Tyrolens scen är svårt att avgöra. Det bjuds på mysig gubbrock utan att det för den dels skull blir gubbigt. Men det blir inte heller mer spektakulärt än att man kan halvsova i solen med en kall öl i handen.
Betyg: 5/10
Tyranex
Tyranex har alltid anammat det bästa av både den tyska och den amerikanska thrash metal-skolan. Detta i kombination med att sångerskan och gitarristen Linnea Landstedt påminner om en snorförbannad Mille Petroza ( Kreator) har alltid legat till bandets fördel både på skiva och i livesammanhang. Bra, bitit, elakt och med ett grepp så hårt att det krossar stål. Det hade även varit önskvärt att få överösa bandet med en hel hink av superlativ men vad det än är som håller dem tillbaka så är spelningen inte sådär magiskt farlig som det brukar vara. Stundom känns det som att scenen är för stor och att bandet inte lyckas fylla hela utrymmet, stundom känns det som att scenspråket lider av kommunikationsbrister. Som tur är tar materialet från senaste givet Death Roll (2017) och räddar det mesta av kvällen. Även trummisen Pontus Pettersson-Gull ska ha en stor eloge för att han orkar banka på som en vettvilling. Hans energi tar till viss del och väger upp för de stukade klorna.
Betyg: 6/10
Eddy Malm Band
Jag skulle vilja säga att gamle Eddy Malm överraskar med ett framträdande som dränks i publikens hyllande jubel. Framförallt eftersom jag hade förväntat mig en åldrig kalkon med klippta vingar som skulle försöka sig på att flyga. Nu blir det istället en blandning av dessa känslor. Det vi möts av är en mysfarbror med ovanligt vital röst och ett band som har kvar krutet i ådrorna. Det vi däremot också möts av är en publik som ständigt ropar efter Heavy Load-material och som förmodligen inte skulle ha brytt sig ett skvatt om Eddy om han inte gjort sig känd i detta kultförklarade svenska metalband. I övrigt är detta en trevligt pensionärsakt med läckra tvillinggitarrer och med åldern i åtanke är det en inte alltför dålig prestation. Det är dock synd att detta inte kan stå på egna ben.
Betyg: 5/10
Night Viper
När Night Viper säger; ”nu kör vi”, så blir det till att åka av i orkanhastighet. Här bjuds det på rå heavy metal med en rekordsatsning på glada leenden och flygande hårmanar. Sofie-Lee Johansson har en fräckt kaxig pipa som utan problem kan mäta sig med Leather Leone (Chastain) och även om ljudet är snorkasst så svänger aftonen utan dess like. Detta band är som ett lokomotiv som skenar i nedförsbacke med gnistor sprutande längst skenorna.
Betyg: 7/10
Girlschool
Girlschool är det där klassiska NWOBHM-bandet från sent 70-tal som alltför länge har fått leva med beskrivningen ”tjejband”. Och visst, dessa drottningar kanske inte har en kuk mellan benen men det är bra mycket mer stake i dem än de flesta andra åldringar från samma generation. Spela roll att det inte är helt tight och att en ton brister här och där, det här är bandet som får ungtuppar att se pensionärsberättigade ut. Med ungdomlig energi får de snabbt med sig publiken i ett kalas som till och med den buttraste kan dansa till. Det är med öronbedövande jubel, och en önskan om ett snart återseende, som de lämnar scenen efter en alltför kort konsert.
Betyg: 8/10
Kadavar
Kadavar beskrivs som ett extremt framgångsrikt skäggrockande band som lagt världen under sina fötter. Utöver detta ska de också vara en tidsresa tillbaka till det glada 70-talet. Antingen är jag för trött eller har problem med att fatta grejen för i mina öron låter det som att de lirar samma tama låt om och om igen.
Betyg: 4/10
Merciless
Om du påstår dig gilla svensk traditionell death metal, men står som ett frågetecken när du hör namnet Merciless, borde du ögonaböj ställa dig i skamvrån och skämmas. Strängnäsborna startade inte bara upp sin karriär för 31 år sedan, de var även med om att grunda den ack så kända 90-tals dödsmetallscenen i Sverige. Med en sådan legendarisk plats i musikhistorien är det synd att det har blivit dags att pensionera bandet och att kvällens spelning hör till några av de sista som kvartetten tänker göra. Ännu mera synd är det att ljudet är så gräsligt dåligt att man undrar om Merciless plockat med sig egna förstärkare som egentligen är förklädda oljetråg. Med ett kluvet sinne försöker jag avgöra om det låter förjävligt på ett bra eller dåligt sätt. Eftersom gubbarna bjuder på så mycket energi, och eftersom death metal ska låta skitigt toppat med ljummen folköl, så går jag för ett friande betyg… och hoppas på en bättre ljudtekniker till deras spelning i Stockholm den 15 september.
Betyg: 6/10
Vi ber om ursäkt för att Hands of Orlac varken fick en recension eller några bilder. En kommunikationsmiss ledde till att vi helt enkelt glömde bort att de stod på scenen som sista band denna afton.
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto: Jolle Ingbrand
Text: Cecilia Wemgård
