Under flaggen Nachtlieder har Susanne Hansson sedan tio år verkat inom den göteborgska black metal-scenen och hunnit skriva, spela in och släppa tre skivor. Det senaste alstret Lynx senast i somras. Ett album inspirerat av teoretisk fysik, den kulturhistoriska roten till vetenskap och vargens antagonist.
Vad är Nachtlieder för dig och vad vill du förmedla? Varför är black metal ditt medium?
– När jag skriver för Nachtlieder så finns det en särskild ton och känsla jag är ute efter snarare än att försöka pressa in låtarna i någon slags black metal-form. Det är något melankoliskt, mörkt och lite skruvat som har vuxit fram i det här projektet. När jag började skriva musik så passade black metal bäst för det jag ville få fram, så det var vad jag började skriva. Nu känner jag tvärtom att det jag skapar till det här projektet snarare råkade bli just black metal.
Vad ledde dig in på black metal och vilka teman tilltalar dig mest?
– Jag tilltalas av olika slags teman. Musikaliskt har jag haft olika idéer för varje album. När jag skrev det första var jag besatt av surrealism, det andra minimalism. När jag skrev Lynx blev allt mer tekniskt, jag hade ingen stilistisk vision utan bestämde mig för att i längsta möjliga mån skriva alla ledande slingor på en sjusträngad gitarr. Jag bestämde också att jag skulle skriva låtarna ”fort som fan” för att fånga så många idéer som möjligt. När det kommer till texterna är jag knappast unik. Jag skriver om allt det där som förbryllat mänskligheten sedan tidernas begynnelse. Meningen med livet, universum och allting. Mycket om ensamhet, döden och att arbeta sig genom svårigheter.
Vilken personlig relation har du till döden, ensamhet och svårigheter i livet? Har dessa teman alltid fascinerat dig?
– Döden är alltid närvarande för alla, på något sätt. Tyvärr känns ämnet ganska tabubelagt trots att det är en naturlig del av existensen. Det känns som att alla är så rädda för det hemska i att förlora någon att ingen vill ta i det med tång. Vi pratar för lite om döden, både i sig självt och dess konsekvenser för sörjande och sörjandes omgivning, både känslomässigt och praktiskt. Jag skulle inte påstå att mina egna texter kommit till för att fylla det här hålet. Det är stora ämnen som tål att bearbetas om och om igen och det är naturligt för mig att skriva om. Att utforska alla olika aspekter av döden, ensamhet och svårigheter är för mig mycket mer kraftfullt än att stå och skrika något generiskt om Satan.
Varför har du valt att driva Nachtlieder själv och spela in musik på egen hand?
– Det var inte ett val från början. Jag minns att jag blev trött på att leta efter folk som hade någorlunda samma visioner som jag själv så till slut började jag bara skriva och spela in på egen hand. Det var 2008, i samma veva drog jag igång Nachtlieder. Nu har jag har vuxit ihop med det och kommer inte att släppa in någon annan som låtskrivare. Ett band, det vill säga skriva och spela tillsammans, hade varit roligt och det var det som var min idé från början.
På vilket bolag släpptes Lynx?
– Lynx släpptes av det svenska independentbolaget Nigredo Records. Jag hade ett färdigt kontrakt med ett bolag av den lite större storleken, men rätt var det var fick de inte ihop ekonomin. Jag och Katia Losanno från Nigredo hade pratat om att göra något släpp tillsammans så nu tog jag tillfället i akt. Jag är väldigt nöjd med vårt samarbete. Precis som det var att arbeta med producenten för den här skivan, Déhà, så flöt samarbetet med Katia som vatten. Vi förstår varandras idéer och allt bara funkar.
Vad är temat för musiken, vad vill du förmedla med skivan? Hur relaterar omslaget till musiken och temat?
– När jag skrev texterna hämtade jag väldigt mycket inspiration från teoretisk fysik. Flera rader har jag tagit direkt från en bok av fysikern Erwin Schrödinger som jag läste samma sommar som jag skrev skivan. Efter att jag skrev låten Lynx uppdagade sig lokattens kulturhistoriska anknytning till vetenskap för mig. Även dess koppling till klärvoajans. Lokatten är det ensamma, osynliga och bortglömda rovdjuret. Antagonist till svartmetallens älskade vargar, trots att de egentligen lever i en harmonisk samexistens. Det är det Lilla Lena (omslaget) får symbolisera i den här kontexten; en ensam varelse med nyckeln till all kunskap.
Vad är nästa steg i din skapelseprocess?
– Jag vet inte riktigt. Den senaste tiden har jag mest skrivit gitarrmusik, enkla arrangemang influerat av allt från jazz till neoklassisk och indiskt. Just nu har jag inga planer alls, men rätt som det är brukar “den fantastiska idén” uppenbara sig och då blir det ett Nachtlieder-album till.
