Osynliga kvalitetsstämplar, kommersiell musik och bristen på empati. Känslor som blir till åsikter som blir till sanningar och vikten av att markera mellan en kommersiell stil och tanke, diskuteras när vi träffar Mathias Blom, sångare i NALE.
När vi sågs sist letade ni fortfarande bolag, hur har resan varit?
– När vi sågs förra året då var vi fortfarande i processen gällande att hitta ett bolag, vilket tog ett tag. Samtidigt var vi i början av året med i Wacken Metal Battle och i augusti stod vi på festivalen med samma namn så det blev en kort paus i sökandet efter bolag. Även om det var frustrerande så var det samtidigt väldigt skönt för vi var alla medvetna om att vi inte kunde göra något. Tack vare vår medverkan på festivalen Wacken Open Air började folk vakna till på ett annat sätt. Det var nästan som om någon satte en osynlig kvalitetsstämpel på oss. Gällande beslutet att signa med Sound Pollution så var det inte ett svårt beslut. De har funnits med länge och har bra koll.
Vad har medverkan på Wacken Metal Battle gett er, förutom den osynliga kvalitetsstämpeln?
– Jag tror att vi numera räknas som ett band man kan, inom citationstecken, “följa”. Egentligen var det roligaste med eventet att få träffa folket som agerade domare. De var mycket trevliga människor och eftersom alla är engagerade inom musiken på ett eller annat sätt så fick vi ett yrkesmässigt utlåtande. Organisationen bakom själva festivalen var otroligt bra, tysk ordning och alla hade koll på allt. Sedan skadade det verkligen inte att scenerna var av riktigt bra kvalitet.
Albumet spelades in ett bra tag innan det släpptes, skulle du säga att det fortfarande representerar NALE på ett bra sätt?
– Det är fortfarande vi och vad som kommer sedan i samband med nästa släpp vet jag inte. Oavsett vad vi har gjort, om det är att släppa en singel eller EP, så har vi hela tiden tagit några steg framåt. Jag kan lova att det kommer vara något nytt och kanske lite annorlunda nästa gång. Men med detta album så gick vi mycket på magkänsla. De videos vi spelade in och singlar som släpptes är exakt vad som vi känner är representativt för NALE. Vi vill släppa musik och gillar folk det så är det bara bra för oss. Samtidigt fanns det inslag av ett kommersiellt tänk bakom allt.
Många väljer ju bort kommersiell musik?
– Ja, nu är det stor skillnad på kommersiell musik och själva tänket. Vår musik är inte kommersiell på det sättet att vi ska synas på poplistor eller sponsras av Pepsi. Det är fortfarande en konstnärlig produkt som visar upp oss från den bästa sidan för att kunna tilltala så många som möjligt. Ibland innebär det att man måste ta vissa beslut gällande hur man ska jobba med musiken.
Du är även producenten bakom bandets videos och arbetar som fotograf till vardags. Hur gör du för att se produktionen genom en producents perspektiv och inte som musiker?
– Jag har ingen egen stolthet, jag måste inte synas mest. Den första videon som vi släppte (Death. Skulls. Satan) var ganska enkel eftersom alla syns lika mycket. Sedan tror jag att det är en yrkesskada för jag vill att det ska se bra ut och det har inget med mig att göra. Det som ser bäst ut ska vara med, för att balansen ska vara stabil. Vad som är viktigt är att man kan vara kreativ på ett sådant sätt att man gör det snyggt och samtidigt kunna ta ett steg tillbaka för att göra en bättre fördelning. Nivån ska vara demokratisk och alla ska vara med.
En gäst i era videos är Linus Johansson, som även arbetar i Sound Pollutions butik i Gamla stan.
– Musikvideoproffs nummer ett! Han är med i videon till titelspåret, Death. Skulls. Satan, där dansar han runt. Skratt. De som har släppts nu gjordes för drygt ett år sedan precis när vi skulle spela in skivan, men varken mixning eller något annat var klart. Låtarna var inspelade och lät som de skulle, men mixningen skulle göras senare. Så då passade vi på och spelade in videomaterial under två dagar. Videon till Death. Skulls. Satan spelades in här i fotostudion och Slither i lokalen bredvid. Så vi riggade upp allt på fredagen, spelade in Slither på lördagen och videon till Death. Sklls. Satan på söndagen
Berätta vad musiken säger om er, som du kanske inte skulle säga personligen?
– Vi hoppas att andra märker hur roligt vi har, musik ska vara roligt. Musiken är något vi tar på stort allvar men inte oss själva. Ingen av oss har någonsin försökt vara en tuff hårdrockare eller trott att vi är rockstjärnor. Vår inspirationspool, som jag kallar den, är uppbyggd på allas rötter inom punk, rock´n´roll, teknisk death metal och black metal. Med andra ord har vi ganska många olika inkörsportar och det färgar av sig på vår musik. Sedan tror jag det är bra för man får större kreativ frihet i sitt skapande om man inte är begränsad av sin egen påhittade image.
Berätta om nya plattan, vad jag har förstått så har texterna lett till ganska många olika tolkningar?
– Den skrevs med en dystopisk syn på världen, en analys om vad som är fel och om all skit som egentligen händer. Sedan har vissa tolkat den lite märkligt baserat på vissa låtar, men vi ska se om de ändå inte förstår andemeningen i slutändan. Förstår du helheten så är det samma med småbitarna, inte tvärtom. Det är inte en gåta, där vissa betydelser kanske kan förefalla som öppna för tolkning. Allting handlar egentligen om egna intryck och perspektiv. I stort sätt så är alla medvetna om vad som händer, men det stora problemet är att man har svårt att vara empatisk och se det från alla perspektiv. Något som jag tycker är väldigt fel i samhället är att man istället för att ha en gemensam diskussion om hur alla ser saker så ställer man sig med ryggen mot en vägg och skriker. På Facebook pågår alla möjliga diskussioner, politiska debatter och liknande. Många där anser att skriker man högst så har man rätt, även i text.
Varför tror du att det är så?
– För att man slipper möta den man diskuterar med. Gör man inte det så behöver man egentligen inte ens prata med varandra. Den kopplingen försvinner när du inte kan se någon i ögonen och därmed försvinner även den första mänskliga aspekten i kommunikation; att ha ett ansikte på den man pratar med. Ta vilken tråd som helst och analyserar sedan de texterna och diskussionerna som folk skrivit. Det är som det vore en teater eller ett filmmanus som spelades upp i den riktiga världen. Där förstår man hur kaotiskt det faktiskt är. Så som folk pratar med varandra på nätet är fullständigt obegripligt, men internet har gett många möjligheten att koppla bort empati och sympati för andra människor. Känslor blir till åsikter som blir till sanningar och så är det direkt vilda västern som gäller.
