Datum: 2016-11-02
Är det inte tungt så är det psykedeliskt eller helt upp i rymden bland stjärnorna. Inte bara tycks kvällen stoltsera med några av de längsta bandnamnen utan även en mängd stroboskopljus på anabola steroider får berika skrytfaktorn.
New Keepers of the Water Towers
Det är svårt att inte se likheter med Rush när sextetten som vaktar vattentornen drar igång med sin psykedeliska rockmusik. Med fokus på galaktiska krig och en längre turné i bagaget är det en enorm förbättring sedan de senast intog samma scen som förband till Sólstafir förra året. Då var det blasé som var bandet signum medan de nu snarare påminner om en snedtrippad Aniara-resa. Med elakartat och långsmat tuggande i repetitiva mönster känns varenda ljudeffekt som en anknytningspunkt mellan synapserna. Visst, det krävs rätt sinnesstämning för att kunna njuta av detta men det är bra mycket mer lättillgängligt än förra årets föreställning. Samtidigt verkar det finnas en oskriven stolthet i bandet som spelar för sig själva snarare än för den omgivande publiken. En trevlig revansch som bevisar att bandet har utrymme att växa även om det är en bit kvar innan de själva tar rollen som huvudakt.
Betyg: 6/10
Kongh
Likt orden ”pang” och ”krasch” är ”kongh” ett onomatopoetiskt ord. Ett ord som enbart med sitt uttal beskriver hur något låter. Kongh, den tunga musiken som är lika hårt skiten ur tarmsystemet som en tegelsten. Ett ord som vrålar granitblock medan Tomas Salonen bankar loss likt King Kong bakom trumsetet. Med tillräckligt många delar sludge och doom metal kan du helt enkelt slå hårt samtidigt som du inte är av den mest häpnadsväckande kalibern. Snarare är bandet en stabil akt med cowboy-attityd vilket gör att showen är en större fröjd för ögat än öppningsakten. Sångaren David Johanssons pipa tenderar att bli ett lät irritationsmoment när den spricker men kanske är det detta puritanen bredvid mig vill mena när han beskriver showen som ”själsfull”. Fakta står dock fast, Kong slår hårt mot solar plexus och gör det på ett trevligt manér.
Betyg: 6/10
Cult of Luna med Julie Christmas
Att Cult of Lunas samarbete med Julie Christmas skulle vara så lyckat var det nog inte många som var beredda på. När skivan Mariner släpptes tidigare år lät inte hyllningarna vänta på sig och med sin intrikata blandning av metal och postrock har skivan kammat ihop både den ena och andra fullpoängaren. Kanske är det också därför som kvällen tycks vara utsåld på den enda Sverigespelningen som den kombinerade artistuppsättningen bjuder på. Och om inte himlen hade tillräckligt med stjärnor så ser bandet själva till att fylla på med strobljus som får svarta fläckar att dansa framför synfältet. Mitt i denna kaotiska röra av ljus och ljus stegrar Julie Christmas in på scenen som en besatt vildvittra som kraxande skriker efter blod. Om det inte vore allt för pretentiöst att skriva skulle kvällens konsert kunna beskrivas som något oidentifierbart som ligger mellan ljudvågorna av synth och gitarrer. Ljusshowen lyfter spelningen ut över det vanliga… om man står längst fram. En bit bak i lokalen renderas den till en inte alls lika upphetsande upplevelse och kakofonin blir mer påtaglig. Dock är det svårt att inte dras in i denna trolska (mar)dröm. Julie gör ett fantastiskt jobb med att desperat andas i micken på ett sätt som får det att gå ilningar längst ryggraden av både vemod och välbehag. Likt en komet på väg in i solen följer ett misärklagande sista dödsvrål publiken ut ur lokalen.
Betyg: 8/10
Mer livebilder hittar ni här – LÄNK
Foto och text: Cecilia Wemgård
