Datum: 2016-11-26
Vissa år kommer julklapparna tidigt och 2016 är inget undantag. När arrangören Blod & Svärd ockuperar Stockholms Kulturhus genererar det utsålda hus och farligt hypade framträdanden. Att klämma in 300 personer i en sal med sittplatser, och sedan få dem att tyst beundra ett ljudlandskap snarare än en regelrätt konsert, förtjänar en redig fjäder i hatten.
No Future
Jag vet inte vad det är med Uppsalas musikscen, men det finns en viss känsla och en säregen ton som alltid tycks smyga sig in i de yngre bandens ljudbild. Vare sig det spelas black metal, eller som i detta fall post punk/rock, så tycks studentstadens röda sigill lysa som en illavarslande komet. Det spelar ingen roll att laguppställningen består av folk från In Solitude, Watain och Reveal för på ett omedvetet plan vet man ändå på ett ungefär vad man kommer att få; musik av en egen särart och dimension. När låten Hårda Bud från den svenska kultrullen Raggargänget (1962) drar igång förvandlas lokalen till en mindre matinéföreställning. Den lätt pulserande ljusslingan vid golvet belyser svagt musikerna på scen innan de sparkar igång föreställningen. Det ska väl dock i ärlighetens namn sägas att de första minuterna känns stelbenta, speciellt för sångaren Pelle Åhman som inte riktigt verkar veta vad han ska göra med kroppen. Men när tamburinen åker fram och bandet blivit varma i kläderna känns det som att No Future lever upp till alla förväntningar. Må hända är musiken inte revolutionerande, men den har sin intressanta prägel och det är med gott samvete en får konstatera att detta band spelar på tok för sällan.
Betyg: 7/10
Gösta Berlings Saga
Vissa kallar musiken för rock, andra kallar den för progg och en tredje är nog inte sen med att slänga in en filmreferens eller två. Med tvära kast mellan lyckorus och nattsvart melankoli är Gösta Berlings saga lika svåra att definiera som de är unika. Visst, ena stunden är det svårt att bortse från likheterna mellan stockholmsborna och exempelvis Hansson & Karlsson (jazzrock/psykedelica duo med Bo Hansson och Jan Carlsson). Andra stunder känns det som att italienska Goblin skulle kunna slänga både en och två avundsjuka blickar på gruppens musik. När svenska Lädernunnan hängde upp en slöja mellan sig och sin publik på Södra Teatern förra året vart följderna katastrofala. När Gösta Berlings Saga gör detsamma stavas resultatet succé, vilket framförallt kan tillskrivas den aldrig sinande strömman av psykedeliska bilder. Kort och gott känns det som om man bevittnar en biofilm från konstfack. Lägg sedan till en fruktansvärt kärleksfull mellotron som smidigt driver på övriga instrument och du har en djupdykning i ett fantastiskt ljudlandskap.
Betyg: 8/10
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
