Datum: 2015-04-23
Vampyr death metal? Ja, när två av tre akter rör sig inom detta område både illusoriskt och verbalt är det inte svårt att förstå att denna kväll är tillägnad åt nattens barn. Eller The Children of the night som Tribulations nya platta heter. På ett mysigt och intimt Debaser Strand bjuds det på lika många delar röj som mystik, och mitt ibland söt rökelse är det en sjuk jävla tillställning som brakar igång. Även om bristen på avhuggna huvud (som evenemanget pratade om på Facebook) saknas.
Vampire
Göteborgsbaserade, och sedan förra året hypade, Vampire är den första vampyren att stiga ur kistan. Men inte är det någon sömndrycken liten Nosferatu som tittar fram. Snarare är det Draculas son som med benknotorna runt halsen far runt med uppspärrade ögon. Att Lars Martinsson är en gedigen frontman är självförklarande. Och att han sedan backas upp av en stark ensemble som har samma energistinna rörelsemönster som han själv gör knappast det hela sämre. Måhända tänder det inte till på en sådan nivå att jag bockar och bugar men visst är det uppfriskande att se en stark akt inleda kvällen. Speciellt när de varvar av det absolut snabbaste med rått tunggung som i Howl from the Coffin. En kontrastrik upplevelse där gitarristernas nihilistiskt elaka riffande räddar upp en ljudbild som vid inledningen snarare påminde om kletig blodgröt.
Bäst: Howl from the Coffin
Sämt: Ljudet
Betyg: 7/10
Morbus Chron
Morbus Chron är den där typen av band som är lika svåra att definiera genremässig som influensmässigt. Är det death metal, är det proggressive thrash eller är det helt enkelt en egen unik röra av artistisk frihet? I en värld där svårartat slår är det inte konstigt att förra årets fullängdare, Sweven(2014), har höjts till skyarna av de frälsta. Och precis som förra årets album är detta framträdande något som ligger på en hög nivå spelmässigt. Dock, som i sin nästan monotona uppbyggnad och brist på presentationer, skapar något som maler på i evigheter. Är det en lång låt eller fler? Är det mitt eget öra som har trubbats av eller är det faktiskt så att bandet spelar en endimensionell melodi.
Bäst: Hög lägsta kvalité
Sämt: Endimensionellt
Betyg: 6/10
Tribulation
Nattens lilla kärleksbarn släppte skiva nummer tre tidigare i veckan och självfallet ska en sådan sak firas ordentligt. Länge leve treenigheten, fladdermöss och sötsliskig rökelse. Men kanske ska största delen av gratulationerna gå till den nya förvandlingen som bandets musik har gjort. Det som en gång i tiden var standardiserad döds i dussinformat har omformats och förädlats till en Bo Hansson-klingande death metal/progressive metal hybrid. Snorstarka melodier i kombination med teatraliskt röjande är bandets paroll och ingen behöver gå hem besviken denna kväll. Framför allt inte undertecknade som nästan piper av lycka när vampyrerna dra av låten Melancholia från senaste plattan. Även om Adam Zaars och Jonathan Hulténs gitarrer inte är lika knivskarpa som på platta så bjuder liveversionens skitighet på en intressant dimension. Samma intressanta dimension som uppnås när den där förbaskade rökelsen aldrig vill brinna ut och bandets snitsiga liksminkning höjer deras anleten i skuggor. Det är lika mycket show som blodigt allvar och när strängbändarna tonar upp sig över publiken med ögonvitorna glänsande, huggtänderna blottade och ena foten stadigt förankrade på respektive monitorer… ja då är det nästan så att undertecknade undrar om de ändå inte kommer plocka fälla ut lädervingarna och sväva ut över publiken.
Bäst: Melancholia
Sämst: When the sky is black with Devils (inte dålig men mindre bra i jämförelse med övrigt material)
Betyg: 8/10
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
