Datum: 2015-09-19
Död, förruttnelse, mangel, svett, blod och tårar. När två svenska band firar tioårskalas på samma dag är det klart att både folk och fä kommer vida ifrån för att beskåda spektaklet. Uppbackat av två ungtuppsband och en senioradlad epitet är det en kväll utöver det vanliga i Stockholmsmyllan. En kväll där ambulanserna står redo utanför En Arenas portar och de lokala fotbollshuliganernas skrin ekar i natten.
Obscyria
Det må ha tagit tre år för Obscyria att släppa sin första demo men när det väl kom en debut (Nefarious Sanctuary, 2014) gick det snabbt. Med sin klassiska thrash metal uppiskat med rediga doser death metal är gruppen lik en redig pansarvagn när de rullar fram. Att stockholmsgrabbarna har haft en stabil utvecklingskurva som konstant har pekat uppåt är inget att hymla med. Med två dussin folk som har smugit sig fram till scenen är det klart från början att bandet behöver jobba lite extra för att få igång den sömndruckna åskådarmassan. Trots detta öppnas kvällen med ett förvånansvärt långsam intro innan det briserar ordentligt. Med en grötig ljudmix och en mikrofon som sagt hej då tar det ett tag innan det blir fullt rull på maskineriet. Dock kompenseras detta väl av den basspelande frontmannen Shayan som kvällen till ära röjer för fem, eller åtminstone för att kompensera för den nytillkomna gitarristen som helt har fastnat med blicken på strängarna. Att Obscyria har farten med sig är sant men om det är de nya låtarna Mortuis Melodiam och Svanesång som drar ned tempot i något som är lite allt för mekigt för undertecknades smak, eller bara en generell utveckling från bandets sida, låter vi vara osagt. Kort och gott kan det konstateras att något av bandets ursprungliga bestialiska energi har fått på foten till förmån för något mer tekniskt. Hur vida detta är bra eller inte kan bara tiden utvisa.
Vornth
När de kommer till Vornth brukar det vara både upp och ned. Som en schizofren resa mellan thrash metal och heavy metal låter de lyckligtvis oftast som bäst live när de anammar sina hårdare melodier. Med en självbetitlad debut från 2013 är de också det band som ikväll spelar längst bort från hemmaplan. Efter Obscyrias framträdande är det avsevärt mindre folk framför scenen och mer folk ute i rökrutan (där en besökare får för sig att springa naken utanför arenan). Som fastnaglade med en halvmeter långa industrispikar är Vornth ett band som starkt skulle gynnas av att vara lika rörliga i sitt scenframträdande som i sin musik. Inte för att jag till 100% kan hålla med besökaren som skojfriskt pekar på scenen och fnissar att ”Iron Maiden låter ju bra” men visst finns det något redigt galopperande över Uddevallabornas musik.
In Aeternum
Sedan starten 1994 har bandet verkat lite i skymundan trots att debuten Forever Blasphemy(1999) utan problem klockar in i samma estetiska ådra som Dawn. Med lika delar black metal och death metal har de ett typiskt svenskt ljud som aldrig tenderar att bli allt för melodiöst eller allt för begränsat. Som äldsta bandet ut för kvällen ligger det också ett visst erfarenhetens skimmer över gruppen. Kanske är det också därför som deras framträdande inleds som en tight knoge som visar att äldst många gånger vet bäst. Med Per Karlsson bakom trummorna låter det självfallet som om trumskinnet ska spricka vilken sekund som helst av hans ilskna bankande. Rama sedan in detta med sångaren David ”Impious” Larssons hesa skrikande och du har ett band var närvaro gör att de kommer undan med att vara lite stelbenta. Med musik som går i 180 knyck utan att tappa sin djävulskap blir det allmänt jubel när det påvisas att låten Reaper in Black ska betas av. Med en headbangarkavalkad av flygande hårmanar är det så sant som titeln på bandets setlista: ”The Burning of Stockholm”. För visst tusan är det en eld som stadigt pyr under In Aeternums framfart.
Die Hard
Födelsedagsbarn nummer ett är lika skitigt ösande och Venomdyrkande som vanligt. Kalla det thrashig death metal eller punk som stinker död, när trion släppte EPn Symbols of Death förra året stod det klart att bandet firar tio år med förhoppningsvis tio år till. För med primalt punkig attityd bjuder Uppsalaborna på en grisigt fartfylld spelomgång som inleds med Evil Always Return och som avslutas med paradnumret Die Hard (Venom-cover). Die Hard är det där bandet som man alltid kan se ha kul på scen och som alltid spelar som om stället var fyllt till bredden med folk. För en gångs skull står trummisen Erik Ljungs trumset stilla och utformat som en pansarvagn tar det för en gångs skulle och inte faller sönder under hans frenetiska bankande. Lika hårt röjer skaran av entusiaster framme vid scenen där en av de som håller fanan högst är ingen mindre än Håkan Jonsson från Watain som slänger folk vilt omkring sig. Andra röjer av sådan kaliber att deras huvuden av bara farten stämmer bekantskap med golvet. Men är det så konstigt när det bjuds på gäster från hela karriären och bandet själva ser till att vara den mest aktiva akten på scenen?
Angrepp
När födelsedagsbarn nummer två ska gå upp på scen ser publiken mest ut som ett gäng urvridna trasor. Plikttroget släpar sig några fram till scenen men överlag har de flesta letat upp något mjukt att sitta på. Nackar behövs vilas, vätska behövs fyllas på. Vilket är lite syd eftersom bandets blandning av thrash metal och black metal funkar som bäst när det är en svettig publik framför scenen. Med punkiga undertoner som andas motorolja bjuds det på klassiska låtar som Party in Hell och Rape, Kill, Rock n Roll. Dock verkar det mest vara de där tidigare nämnda fotbollshuliganerna som röjer som hårdast. Men å andra sidan är det imponerande att det ens finns några som helst åskådare kvar framför scenen i Die Hards eftersvall. Precis som förra födelsedagsbarnet bjuds det på gästspel av gamla medlemmar och även om kvällens avslutningsakt har svårt att leva upp till positionen som huvudakt så är det ett framträdande över förväntningarna. Det håller nog alla som fick vråla i micken med om.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Kapten Jolle – LÄNK
