Rockfield Studios
Släpps den 25/8
Efter tre års väntan har det svenska progressive metalbandet Opeth återvänt, denna gång med sitt elfte studioalbum Pale Communion. Denna tror jag många av oss fans ivrigt törstat efter sedan deras sound började ta en ny vändning. Säkerligen har många ställt frågan om de kommer att leverera en platta som sin föregående. Det är dock inte så enkelt med ett sådant komplext band som Opeth – framförallt inte när vi snackar om Pale Communion.
Allt inleds med singeln Eternal Rains Will Come. Med ett redigt, teatraliskt riff som sedan följs upp av en röjig, fusionaktig del, skapas en bekväm introduktion till hur skivan kommer att låta. Här möter du ett virrvarr av toner och ett kollage av rytmer som genast leder en 40 år tillbaka, till det gamla goda 70-talet, då de obskyra proggbanden blomstrade i vårt musikaliska universum. Refrängen är träffsäker och sätter sig snabbt på hjärnan. Det känns helt enkelt stadigt och minst sagt rätt. När man kommer till deras mer episka verk som Moon Above, Sun Below börjar man förstå allvaret i deras musikaliska utveckling. I detta stycke hittar du allt möjligt, från referenser till deras tidigare plattor, till företrädande band såsom King Crimson och Yes. En touch av JethroTull och även (tro det eller ej) Queen, då bland annat en dramatisk sekvens av intensiv kör fyller öronen med stämmor i sann musikalanda mitt i stycket.
På listan av highlights har vi även River – ett mycket vackert stycke som börjar med lyrisk stämsång och tolvsträngade gitarrer. Plötsligt blir det till ett eskalerande kaos av fusion, jazz och till och med något som låter som en solo-battle emellan Åkerfeldt och Åkesson. Avslutningsvis tar den aggressiva orgeln över och mullrar lika mörkt som om man skulle bli begraven i underjorden. Även instrumentala Goblin lever verkligen upp till albumets koncept och är underhållande till den graden att man nästan börjar skratta. Faith in others, som Pale Communion avslutas med är även en personlig favorit som jag tror kommer bli underskattad, då de låtar som tidigare framförts redan är så bra som det kan bli.
Plattan känns i sin helhet fullständig och otroligt karaktäristisk. Dessutom är Åkerfeldts sångprestationer fenomenala, trots sin growlreträtt. Personligen är jag inte besviken, då jag tycker att experimenterandet med sångstämmor och så vidare har getts mer plats, som kompensation för vrålandet. För mig är kategorin progressive rock/metal ett brett, färgglatt och nyanserat spektrum som är befriat från ramar och schabloner. De som föll för Heritage kommer att hitta hem, då Pale Communion är som en slags vidareutveckling, samtidigt som de äldre fansen kanske börjar uppskatta bytet av riktningen i deras musik. Själv kan jag säga att jag älskar den och att Pale Communion sannerligen är någonting som var värt att vänta på.
Bäst: Dynamiken i låtarna och experimenterandet som tycks vara helt obegränsat. Proggigt värre.
Sämst: Elysian Woes och Voice of Treason var inte lika intresseväckande.
Betyg: 8/10
Spår:
1. Eternal Rains Will Come
2. Cusp Of Eternity
3. Moon Above, Sun Below
4. Elysian Woes
5. Goblin
6. River
7. Voice Of Treason
8. Faith In Others
Medlemmar:
Fredrik Åkesson – Gitarr, backing voice
Mikael Åkerfeldt – Sång, gitarr
Martin Axenrot – Trummor, slagverk
Martin Mendez – Bas
Joakim Svalberg – Keyboard, backing vocals
Text: Jill Wrethagen
