Datum: 2014-11-08
Medan ungtupparna satsar på stoner metal drar gubbarna ut på ett 35årigt jubileumståg i doom metalens tecken. Det är Orange Goblin respektive Saint Vitus som berikar kvällens afton på Hornstull. Men trots en hypad spelning i Malmö dagen innan får veteranerna se sig slagna av förbandet. Vem tusan spetsade Saint Vitus öl med sömnmedel?
Orange Goblin
Svängigt, avskalat, vitalt, bra driv och gung. Adjektiven duggar tätt när den brittiska kvintetten har intagit scenen. Och visst är det något med bandets fartdrivna musik som spelar an i hjärtat en sen novemberkväll. Vokalisten Ben Ward vet hur man ska ta en publik. Mellan de få andningspauserna hörs det att han är aningens hes men fy skam den som ger sig. Här ska det smällas av både nytt och gammal material. Sabbath Hex från årets fullängdare, Back From The Abyss, möter lika mycket jubel som klassiska Saruman’s Whish. Med en arsenal som sträcker sig över hela diskografin bejakar gruppen både äldre och nytillkomna fans. Dessutom får trummisen Chris Turner kvällens spelning att se lekande lätt ut när han bankar skinn med lika mycket finess som teknik.
Det finns en charm i att se ett band dra till sig en sådan blandad publik. Några åskådare har knappt fyllt Systembolag medan andra uppvisar en helt igenom vit hårman. Å andra sidan är det den grånande gubbligan som gruffar mest och till sådan nivå att britterna kort stannar upp och frågar om allt är okej. När sedan bandet presenterar Heavy Lies The Crown genom att fråga om det finns några vikingar i publiken slutar det med att hela Debaser Strand gungar som ett skepp i sjönöd.
Bäst: Devil’s Whip
Sämst: Ben Wards röst är inte på topp.
Betyg: 7/10
Saint Vitus
Hör och häpna, huvudbandet får pisk av förbandet. Trots att vi har lovats Born To Late-plattan (1986) i sin helhet för att bandet firar 35 år så infinner sig aldrig gruppens beryktade magi. Det är tungt, det är välspelat och med sin lågmättade energi raka motsatsen till Orange Goblin. Doom metal handlar om tyngd snarare än fart och flängd men basisten Mark Adams har tagit det lite väl bokstavligt. I ena hörnet står han oengagerat och trycker, blickande på sina strängar utan att ens kasta ett getöga på publiken. Likadant är det med den stoiskt kyliga frontmannen Scott ”Wino” Weinrich. En fantastisk sångare som med sin karaktäristiska stämma och onda blick förgyller musiken. Samtidigt glider han runt som en grinig varg på scen och det är först mot de sista låtarna han faktiskt bemödar sig att ens prata med åskådarna. Mellansnacket sköts nämligen av Dave Chandler, gitarristen som jobbar för tre när han röjer på sin kant av scenen. Saint Vitus är dock alltid Saint Vitus. Med majestätiskt gung levereras Let Them Fall och trots lite rundgångsproblem slinker både The War Starter och Clear Widompane ned utan problem. Magin är dock näst intill obefintlig i detta slentrianmässiga framträdande.
Bäst: Dave Chandler ger allt när de andra ger inget.
Sämst: Rutinkänslan på framträdandet.
Betyg: 6/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
