En trummis som är gammal i gemet från bland andra De Lyckliga Kompisarna är Jouni Haapala. Nu senast är han invigd som medlem i punkbandet Perkele. Genrens ursprung och budskap är en stor del av Jounis inspiration till beaten han gör idag.
Hur kommer det skilja sig att spela i Perkele från andra av dina punkband, såsom De Lyckliga Kompisarna?
– Det kommer bli mer utomlands vilket jag tycker ska bli jätteroligt. Det beror på att språket är engelska. Vi har haft några försök till att köra utomland med De Lyckliga Kompisarna, men det har inte blivit så mycket och sedan är det väl så att Perkele är en annan typ av punk. Det är lite mer straight på med oi- och hårdrocksstil, medan De Lyckliga Kompisarna går under det fantastiska namnet trall-punk. Det ska bli spännande att se, vi har ju inte spelat live än med Perkele. Man går bara och väntar på att corona ska vara över, skrattar Jouni. Det ena efter det andra har blivit inställt. Nu är det faktiskt så att Perkele har bokat en spelning i Tyskland i december i år, för där får man tydligen spela för 500 personer. Om det blir av eller inte det vet vi inte än.
Kommer ni köra med andningsmasker på då?
– Ja, jag tänkte på det också men det är nog lite svårt att sjunga då.
Hur blev du punktrummis?
– Föräldrarna kom hem med Ebba Grön, KSMB och sådant. Det var väl så jag blev presenterad för punken. Jag skulle klart säga att Ebba Grön, KSMB och Asta Kask är sådana som har varit riktiga banbrytare men även Stiff Little Fingers och GBH. När det gäller just trumspel så tycker jag Iron Maidens första tre skivor är magiska. Jag har spelat trummor hela mitt liv, men dessa album kan jag fortfarande lyssna på idag och tycka; “fan vad bra det här är”.
De Lyckliga Kompisarna och Perkele har väldigt politiska texter. Det handlar om klassförtryck och fattigdom, patriarkala strukturer och anti-rasism. Hur provocerande kan man vara som punkband?
– Jag tror mer att man vill vara en ögonöppnare, att få folk att tänka efter och säga; “vafan, det där har de rätt i” och “ja, det där är jävligt orättvist”. Att texterna har en betydelse och ett budskap tycker jag är viktigt, i alla fall i den här typen av musik. Det här är en chans att få säga någonting och berätta om hur man känner. Det är viktigt med politik, men provocera vill jag inte göra så mycket. I De Lyckliga Kompisarna handlar det aldrig att provocera på det sättet utan det handlar mer om att sjunga ut vad man själv tycker. Ta albumet Le som en fotomodell (1991) som exempel. Den är jättegammal och den är fan verkligen ännu mer aktuell nu med att alla ska förstora läppar, väga 50 kg och ha jättetuttar. I många av våra låtar finns det ett budskap som faktiskt stämmer. Mycket nytt som vi har gjort handlar om det som är idag, så jo, jag tycker nog att det är ganska viktigt med politik faktiskt.
På tal om det så är till exempel rock- och metalscenen överrepresenterad av män. Vad skulle du säga att punken kan bli bättre på för att släppa fram kvinnor, svarta, funktionsnedsatta och andra som faktiskt inte får ta lika mycket plats överlag i musiken?
– Det är en jättesvår fråga för jag vet inte riktigt. Egentligen borde det inte vara någonting som stoppar det. Under hela min tid, sedan jag började spela inom punkscenen, har det parallellt alltid funnits kvinnor och tjejer som också lirar. Vi i De Lyckliga Kompisarna hade Sussie Persson (gitarrist och sångerska) med oss. Vi hade också en jättebra kompis som satt i rullstol som alltid var med så på något sätt fanns alla representerade där. Men jag tror inte att det är att punkscenen trycker bort de målgrupperna. Då kanske man hellre väljer att stå bak. Själv skulle jag aldrig gå och ställa mig där. Jag skulle nog stå längst bak i så fall.
