Fredag och dag nummer två på GetawayRockFestival. Trots vädret med regnskurar och klibbig värme var stämningen på festivalområdet på topp. Glada människor gick omkring och bjöd på sig själva och höll sig nära baren och scenerna. Dock var jag själv på uruselt humör på grund av vädret och huvudvärk. Men efter en sväng bland glada festivalbesökare som spökat ut sig och skålade hejvilt kom till och med jag på rätt humör.
HARDCORE SUPERSTAR MonsterStage 18.00
Detta var första gången jag såg Hardcore Superstar live och tyvärr måste jag säga att jag inte blev speciellt imponerad. Det var ruskigt bra drag och mycket energi uppe på scen, men det lät nästan för bra för att kännas som om det var live. Kanske inte sången alla gånger… Publiken som stod som längst fram håller säkerligen inte med mig då det var dans, allsång och hopp på samma gång. Det rullade hela tiden in massor med människor som direkt kom in i musiken och såg ut att ha roligt. När jag stod där och kluddrade ner lite stödord i mitt block om vad jag tyckte om konserten och folket kommer det fram en snubbe till mig som antagligen fått i sig lite väl mycket att dricka. Vi pratade lite kort och ytligt om vad vi båda tyckte, han sa någonting i stil med att det var det bästa han hade sett på hela festivalen. Good for you man! Som fan kan jag förstå att han tyckte det, jag kunde dock inte hålla med. Han gav mig en mördande blick och gick iväg, närmre scenen där det var fullproppat med rockande fans. Publikens jubel sa det mesta om hur bra det egentligen var, men jag kände mig måttligt road.
Jag vill inte såga varken spelningen eller bandet, men för mig hände det ingenting när jag stod där. Jag kände inte att jag ville klappa med eller sjunga med i de låtar jag kände igen. Det är ju tur att vi alla är olika, så efter halva konserten bestämde jag mig för att gå och avnjuta en kall öl med härligt och glatt sällskap. Cheers!
Betyg: 4/10
DANZIG MonsterStage 20.30
Ett hett tips, gå inte och se en konsert med världens argaste man när du redan är uppretad över något. Konserten började med att Glenn Danzig slet och sparkade på högtalarna framför sig tills personal kom fram stressade som små hundar för att få bort dem innan han exploderade av ilska. Såg ut som om han även signalerade till ljudsnubben att han var en idiot. Jag hängde inte riktigt med i låtarna för jag tyckte att sången var rätt kass faktiskt. Det blev så att jag stod och knöt mina händer och hamnade nästan i slagsmål med en snubbe som kom fram och försökte hålla om mig mot min vilja. Han märkte dock väldigt fort att han inte var välkommen i närheten av mig och gick vidare. Vill ju lova att konserten blev bättre när ölen rann ner i strupen och folk runt om mig gjorde detsamma. När ”Mother” äntligen strålade ur högtalarna blev det allsång a la rocknroll på riktigt. Alla skrålade så högt de kunde med en öl högt upp i luften. Lovely!
I helhet var konserten inte så underhållande då Glenn sprang omkring och såg arg ut, även om det är del av det han gör var det inte roligt att se. Men med sällskapet och tack vare att min sinnesstämning äntligen vände blev det en lyckoträff.
Betyg: 6/10
THE DARKNESS MonsterStage 23.00
Det jag har att säga om The Darkness konsert denna kväll var att den var mycket underhållande och jag blev nästan nostalgisk när de började spela. Tyvärr var det inte så mycket publik framför scenen vilket jag tyckte var synd. Jag ville gärna ge mitt stöd till detta band som är tillbaka efter drogmissbruk och en kaotisk tid. Men det verkade inte som om det var många som delade mina åsikter. För mig är det ruskigt bra musik när jag börjar dansa till låtar jag ens inte kan eller har hört förut och det gjorde jag under många låtar och solon. Det blev just många dubbelsolon då bröderna Hawkins är besatta av gitarrguden själv, men ytterligare några hade de kunnat klämma in. Publiken gjorde mig faktiskt riktigt besviken då framträdandet de gjorde var helt lysande. Ljudet och showen gick hand i hand, även om Justin Hawkins sång svek några gånger och kontakten han hade med publiken var inte heller den bästa, jag kan inte minnas att han ens försökte bygga broar. Men scennärvaron var total.
Det var ett tappert försök från grabbarna från Suffolk, England men det räckte inte hela vägen. Det räcker inte med att spela ”I Believe in a Thing Called Love” för att få upp ögonen på den svenska publiken igen.
Betyg: 7/10
Still young, ROCK ON! // Raili Nilsson
