Att Raubtier på senare år har blivit ett av Sveriges mest folkkära hårdrocksband är det få som kan ha tagit miste på. Med en redig dos pansarvagnar, alkohol och lokalpatriotism har deras egenmyntade pansarrock tagit såväl Spotify som radiostationen Bandit Rock med storm. Dock har det varit tyst från det norrländska rovdjuret den senaste tiden. Något som den skrockande frontmannen Pär Hulkoff (sång, gitarr) håller med om.
– Det stämmer. Under hela förra året gjorde vi totalt två spelningar. En i Norrköping och en på festivalen Sabaton Open Air. Det var ganska lågt tempo så det känns bra att få göra en större sväng nu.
Den nya skivan Bärsärkargång har precis radats upp på butikshyllorna och rovdjursturnén kommer om en knapp vecka att dundra igång i Karlstad. Det är en märkbart nöjd Hulkoff som berättar:
– Ja, det känns riktigt bra. Vi har repeterat mycket och valt ut livematerial. Det känns väldigt lovande. Skivan blev väldigt aggressiv vilket jag tror kommer bli väldigt bra i livesammanhang. Jag har varit nere och rotat runt i de gamla thrash metal-rötterna när jag plockat ihop kompositionerna. Jag har siktat på arbeta med ett lite mer riffburet material. Lite mindre utrymme för syntarna och lite mindre klang. På det stora hela är det mer kraft i riffen och disharmoniska klanger, vilket skapar en speciell energi i musiken. Sen är det som vanligt en massa mörka sånger och lyrik i god gammal Raubtier-stil.
Finns det någon anledning till varför du valde att gå den vägen när du skrev Bärsärkargång?
– Naturligtvis. Raubtier är som en ventil för att jag ska kunna uppnå någon form av sanitär balans i livet. Allting som kan tänkas irritera mig, eller göra mig frustrerad, kanaliseras i slutändan som Raubtier. Det är lite så det fungerar. Så det finns mycket känslor bakom musiken. Jag tycker det är så himla mycket allmän skit nu för tiden. Konstiga saker som händer med banker, världsekonomin, miljön, konstiga krig och allt vad det kan vara som påverkar varje liten människa som finns. Det får mig att fundera och oftast gör det mig arg. Jag gillar inte den här tanken på en liten klick av människor som anser sig vara någon typ av elit som sitter i Stockholm eller Bryssel och fattar en jävla massa kassa beslut.
– Jag är egentligen inte någon särskilt politiskt intresserad person, men det är så mycket som varje enskild individ märker av vilket gör att jag inte kan undvika det. Det kom en petition från EU om att de skulle plocka in alla halvautomatiska gevär. Skytte är ett av mina stora intressen och allt det blir bara för mycket. Det stör min sinnesfrid, vilket i sin tur mynnar ut i arg musik. Jag blir bara så jävla trött på det.
Att människor som bor långt upp i norr kan känna sig distanserade från dagens politiska process är inte svårt att förstå. Norrland är för många ett fruset ödeland bebott av älgar. En påstående som Hulkoff inte förnekar, men gärna spelar vidare på.
– Den här definitionen av ordet Norrland, den har lite av ett urbaniserat perspektiv. För mig börjar inte Norrland vid Dalälven för det är väldigt långt söderut för mig. Många säger att Gävle är porten till Norrland, men det är 80 mil härifrån Piteå till Gävle. Hela benämningen Norrland är ganska diffus. Vad är egentligen Norrland? Tillhör Jämtland Norrland eller vad gäller? Men om vi bortser från geografiska förvirringar i mitt eget sinne så betyder Norrland, eller Tornedalen vilket är den mark jag trampar på, allting. För mig är det frihet, vinter, vackra landskap och hela den biten. Det är inte bara livskvalité utan även livsenergi. Det är alltihop, det betyder så oerhört mycket att det är svårt att klä det i ord. Jag har svårt att tänka mig att byta ut det här livet som jag har mot något annat. Jag kan inte tänka mig något som är bättre.
– Jag anser att alla borde försöka komma i kontakt med naturen åtminstone en gång i sitt liv. I vårt land ser jag en väldigt stor skillnad mellan det svenska och det norska folket. I Norge har de en helt annan kontakt med sin natur och sina fjäll. Man känner ett band till marken. Jag tror att just det där är viktigt att ha, för vi får inte glömma att det är marken som ger oss liv. Vår skog, våra odlingslandskap och våra vattendrag. Man måste komma ihåg det och ibland reflektera över vad det är som gör att vi kan leva och andas. Därför tror jag det är viktigt att man ibland exempelvis odlar sin egen potatis eller går ut och fångar eller skjuter ett djur och ser vad det faktiskt innebär att leva på riktigt. Men jag kan bara väcka en tanke hos folk. Jag försöker inte säga att man måste leva på det viset. Jag säger bara att det vore bra.
– Sedan har jag turen att ha familjen här uppe, vilket ytterligare stärker bandet till mitt hem. Familjen är faktiskt det viktigaste vi har. Trots all skit som pågår så är jag ganska nöjd med vad jag har, en perfekt kombination av Norrland, familj och pansarrock.
Text: Markus Lassus Bjälnes
