”Tornedalingarna i Raubtier fortsätter visa hur hårt det är att vara tornedaling. Jonas Kjellgren som dock kommer från Dalarna passar som handen i handsken för detta gäng. Han verkar ha tagit med sig en extra nyans av ”svart” till bandet, dessutom så är han den enda musikern på denna planet som fått med en låt på en Raubtier-skiva.
Detta är sjunde gången jag ser bandet och jag förväntar mig samma partystämning som tidigare. Ack vad jag bedrar mig! Björnes magasin är inte introt på konserten utan en krigisk röst i bästa Don King-stuk ekar ut från högtalarna. Raubtier kliver på scen i kroppsskydd och man är bered på att detta blir hårt.
Konserten öppnas med ”Det finns bara krig” och till min förvåning har sångaren och gitarristen Hulkoff låtit håret växa ut vilket lämpar sig för att headbanga. Och headbangar gör han med råge, precis som på den gamla goda tiden när jag första gången såg honom spela 1999. Partystämning som Raubtier alltid förmedlat är dock lite förändrad. Raubtier fortsätter dra säkra kort genom att leverera ”Sveriges Elit” och”Lebensgefahr”. Sedan är Hulkoff less på att snacka om killarna i bandet och drar igång sin egna hymn ”Hulkovius Rex” som gör mig undrande till hur det skulle vara med denna snubbe som statsminister. Hulkoff är inte bara förbannad när han spottar ut orden om sin önskan, han är tvärilsk och morrar likt en hungrig kamphund. Jonas Kjellgren är en backupsångare som stundtals låter som en hel armé medan han harvar på sin bas likt en John Deere som plöjer upp potatislandet.
Konserten fortsätter bjuda på nya och gamla alster innan peaken kommer och tempot är högt utan någon som helst tanke på hastighetsbegränsningar. ”Achtung panzer” drar igång och mörkret är ett faktum! Scenen är svart och blodröd och publiken drar igång en mosh som Trädgårn längesedan fick beskåda. Inte ens det rutinerade folket som myser på konserter känner sig längre säkra i mitten av publikhavet utan drar sig med bestämda steg mot kanten av havet. Moshpitens intensitet drar sig till samma nivå som Buffelns kulsprutevirvel. Hulkoff behöver inte hetsa människor till att bli galna, han är endast sig själv.
”Dieseldöd” med sina lugna verser drar ner tempot lite för första gången och det är välbehövligt för alla publiken. Bandet verkar dock trivas bättre med det höga tempot när Hulkoff så vackert tillägnar en låt till soldaterna i Afghanistan. ”Legoknekt” spelas och det höga tempot börjar suga lite energi ur folket. ”Lennart” är låten som än en gång drar ner tempot på konserten men förmedlar en mörkare känsla än hobbysatanister och dödsare kan önska sig.
När Raubtier drar igång ”Besten inom mig” tycks ljudteknikern känna för att undersöka om det finns någon i publiken som har lätt att få epileptiska anfall. Strobben blinkar taktfullt med musiken vilket än en gång ger musiken en djupare dimension av svart.
Konserten avslutas med rena hitkavalkaden med låtar som ”Änglar”, med ett solo som få kan slänga ur sig signerat Hulkoff. ”Polarvargen”, ”Dobermann” och en hoppande publik i ”Världsherravälde”. Bandets första hit ”Kamphund” verkar få igång en del av de tidigare moshande människorna att börja slåss för tredje gången för kvällen. ”Låt napalmen regna ner” avslutar hela konserten och den svarta känslan slår fullt ut inom mig. Det är genuint, ärligt, brutalt och tornedalskt. Vintrarna i landets nordligare delar har satt sig i killarna och de visar en gång för alla att man inte behöver sminka sig för att vara brutal, det räcker med snö som piskat en i ansiktet under hela ens uppväxt.”
Betyg: 9/10
Bästa: Hulkoff, mer komplett frontman finns inte. Mellansnacken är något extra och han har utstrålning som ett kärnkraftverk.
Sämsta: Finns för få tornedalingar på denna jord och ”En hjältes väg” lyser än en gång med sin frånvaro.
Skriven av: Ante Niemi
