Datum: 2014-07-03
Bland de större akterna under festivalen återfinns en trio rovdjur från Norrland som lockar mycket folk till scenen redan under soundcheck. I väntan på Raubtier flödar såväl hipsterskäggen som de rakade tinningarna, medan flertalet barnfamiljer börjar röra sig mot utgången. Det mest rebelliska jag skådar är en välplacerad spottloska.
När så det utlovade artilleriet drar igång, med lagom stabbig marschtakt, växer de enstaka händerna i luften till ett par entusiastiska rader nävar vid scenen. Sångaren och gitarristen Hulkoff påbörjar så tillsammans med basisten Kjellgren och trummisen Buffeln, något som väl snarast kan beskrivas som en studie i sterilt smatter.
Trion tar i för kung och fosterland. Framförandet består av industrimetal som inte bara innehåller smått pinsam glesbygdsromantik utan även halvkass landskapspatriotism. (Det är tydligen häftigt att bo på ställen med mycket skog.) Själv trodde jag att den sortens jargong passerade bäst före-datum när Skåne blev svenskt.
I rask takt avverkas Skjut, gräv, tig, Dieseldöd och Från Norrland till Helvetets Port, där Värmland lagom kreativt får ersätta det mer nordligt belägna landskapet. Jag vet inte om det är mitt goda öga till tysk EBM (electronic body music) som gör att jag finner Raubtiers kombination av industri, metal och hillbilly-stil så tramsig. Självdistans och genrekorsningar i all ära, men varför inte göra det lite intressant att lyssna på? I Raubtiers klor förvandlas det bara till själlöst slammer.
Bäst: ”Terminator 2”-musiken som tog vid när de gick av.
Sämst: Den krystade lokalpatriotismen och det bedrövliga ljudet.
Betyg: 3/10
Text: Julia Gill
Foto: Martin Bäckström-Ledin
