Nyss hemkommen från en sönderregnad Sonisphere-festival sätter jag tänderna i “The Final Frontier”, Iron Maidens femtonde studioalbum.
Om första bjudningen ifrån bandet i form av “El Dorado” som fanns att ladda ner ifrån bandet hemsida inte väckt onda aningar hos folk
så har säkert den alldeles förskräckliga videon till titelspåret gjort det. Kort in efter inledningen av de två tidigare nämnda spåren är det
bara att konstatera att “The Final Frontier” verkligen inte är en lätt skiva, den kräver sin lyssnare.
Man skulle kunna dela in skivan i två delar, första och andra naturligt nog. Där första delen ger oss en mer straight-forward-känsla
och är mer rockig och svängig så är det först i andra delen (där kortaste låten “Starblind” tickar in på 7:48) och “Isle of Avalon” som gemene man börjar känna igen sig.
Det är nämligen först de sista fem låtarna som vi bjuds på det av Iron Maiden som vi är vana vid – episka låtar, storslagna arrangemang och magiska melodier.
Dock skall inte skugga kastas över första delen av skivan som är en trevlig historia och då framförallt i “Coming Home” och “The Alchemist” som är en
tempofylld låt och framstår som en god blandning av “Man On The Edge” och “Be Quick Or Be Dead”. Direkt slående är dock den tama produktionen
som gör att framförallt den första delen av skivan inte gör att låtarna får komma till sin fulla rätt. Gitarrljudet är påtagligt mesigt och trummorna har snarare
fått ljudbilden av ett brittiskt indie-popband än ett sound tilldelat hårdrockens stora mästare. Kängorna som tilldelats “El Dorado” och titelspåret innan
är jag dock beredd att ta tillbaka i viss mån då låtarna får en helt annan inramning i skivans helhet än på ensamt stående ben.
För att ge oss in på skivans andra del så är det först här det börjar bli sådär riktigt “Maiden-magiskt”. Tidigare nämnda “Isle of Avalon” och efterföljande
“Starblind” i all ära men det är framförallt skivans tre sista spår “The Talisman”, “The Man Who Would Be King” och “When The Wild Wind Blows” som
står för de riktigt episka och storslagna bitarna. Bandet visar här verkligen upp sin ständigt pågående högform och varför de förtjänar titeln som jag tidigare
redan påtalat “Hårdrockens Mästare”. Bruce Dickinson är verkligen i högform och i “The Talisman” befäster han verkligen sin position som en av de absolut
främsta.
Väl framme vid skivans sista spår “When The Wild Wind Blows” raderas alla frågetecken ut och bandet får avsluta på ett sätt som verkligen bara dom själva kan.
“Alexander The Great”-doftande intro, sånguppbyggnaden kring gitarrmelodierna, Bruce Dickinsons mästerliga inlevelse när låten kommer igång –
listan kan göras lång om varför “When The Wild Wind Blows” är en av bandets absoluta formtoppar någonsin. En bättre avrundning går inte att få.
Bästa Spår: “When The Wild Wind Blows”
Kristian Forsell
