Att vara först ut i sin egen nisch och agera öppningsakt för några av rockens giganter brukar vara ett säkert kort för en fortsatt lycklig karriär. Tysklands första kvinnliga hårdrocksband hade världen för sina fötter, men en rutten kvinnosyn gjorde att första rundan bara blev fem år lång. Nu är dock kvinnorna tillbaka, 35 år efter att det begav sig, och de är mer taggade än någonsin på att få ta revanch.
Det har gått trettiofem år sedan Rosy Vista lades ner. Varför valde ni att återförenas efter så lång tid?
— Det stämmer att vi inte uppträtt under namnet Rosy Vista på trettiofem år, men vi har fortsatt vara vänner och skapat musik tillsammans, berättar sångerskan Andrea Schwarz. Bandets karriär varade bara i fem år om man inte räknar med en konsert som vi hade år 2002, fast så spelade vi bara två låtar. Skratt.
— Om jag ska vara ärlig så började allt med att vi tyckte musik var roligt, berättar gitarristen Anca Graterol. För oss spelade det ingen roll om det var allvar eller inte, det var bara en idé vi hade och det är samma orsak till varför vi bestämde oss för att pröva igen. När vi presenterade skivan för skivbolaget och de tog emot den med öppna armar så visste vi att det var rätt val. Det är exakt samma band som då och precis som första gången var det många som började dra i oss. Så man kan säga att det är samma affärer som görs, bara det att vi är smartare nu.
Skulle ni säga att det är lättare att säga ifrån idag än när ni var yngre?
— Ja, nu när vi är äldre och vi vet mer, speciellt eftersom vi har uppträtt på de flesta ställen i Tyskland, berättar Anca. Det är en helt annan sak idag eftersom vi vet vilka skivbolag som är bra och vilka som funnits där för oss. Förr litade vi för mycket på vad andra sa och ifrågasatte vår magkänsla, nu är det tvärtom. På 80-talet så kunde ingen se den stora helheten, bara en liten del av den. Jag personligen klarar inte av när andra talar om för mig vad jag ska göra. Samtidigt så går det inte att säga att vi gjorde några misstag, för ingen av oss förstod branschen på det sätt som vi gör idag.
— Idag lägger vi ner vår själ i allt så det finns ett mer specifikt djup i vår musik, berättar Andrea. Nu gör vi det mesta själva eftersom att vi mår bättre av det.
Ni åkte på en promotionturné tillsammans med Mötley Crüe efter släppet av en EP (You Better Believe it,1985 ) och singlarna Tabels Are Turned, Rockin Through The Night, Sound Of Your Love (1986).
— Precis! Kort därefter öppnade vi för Uriah Heap, allt hände så snabbt, berättar Anca. Turnén med Mötley Crüe var ren promotion, vi träffade dem för att fotograferas tillsammans och träffa managers samt skivbolag. Det var inga spelningar eller något sådant, men eftersom vi var det första kvinnliga hårdrocksbandet i Tyskland blev det en stor skräll. Därefter började musikpoliserna dyka upp på våra spelningar. Skratt.
— Idag är det vanligare att band frontas av kvinnor, då var det väldigt ovanligt och få lyckades komma lika långt som Joan Jett, berättar Andrea. Intresset för oss växte snabbt och trots att vi från början kände ett behov av att bevisa att vi förtjänade att stå på scenen så försvann den känslan med tiden. Vi började bry oss mer om att få göra vår grej och att göra det tillsammans. Musik är den bästa medicinen, du håller dig i form och ditt hjärta kommer att växa.
På det kommande albumet finns det både nya och äldre låtar.
— Ja, det finns fem låtar från vår EP på albumet och massor med låtar som aldrig spelades in, berättar Anca. Vi spelade dem live men hann inte längre än så, trots det så är de i samma format som för trettiofem år sedan. Vi funderade på att göra om dem, men det handlar om våra känslor och dessa känslor har inte förändrats.
— Eftersom vi spelade in allt i Ancas egen studio så hade vi bättre förutsättningar, berättar Andrea. Utrymmet att få testa om det blev bättre med mer djup eller att göra det tyngre finns inte i en vanlig studio, då är det alltid en kamp mot klockan.
Framgången kom snabbt för er del, tror ni att det var anledningen till varför det tog slut efter bara fem år?
— Trots att allt var bra så kunde jag aldrig riktigt vänja mig vid att vara ett objekt, berättar Andrea. Vi hade spelat i några år när min vikt började rasa, främst på grund av att jag aldrig riktigt kunde acceptera att med framgången följde objektifieringen. Du som är ung är van vid att kvinnor idag får vara framgångsrika och starka, men för oss var det något helt annat. Något som verkligen förstörde mig var det faktum att ingen intresserade sig för något annat än min kropp. Jag vet vad som finns inom mig och är stolt över det idag, men då var det svårt att hantera all press på att vara sexig hela tiden, vilket ledde till att jag insjuknade i anorexia.
— Den perioden var tuff för oss alla, berättar Anca. Även om vi hittade två nya sångerskor så varade det inte länge med någon av dem. Magin saknades och vi saknade Andrea väldigt mycket. En annan bidragande faktor till varför vi lade av var alla problem med skivbolaget. Jag kan inte berätta allt eftersom det slår tillbaka på oss, men de vägrade hjälpa oss om vi inte gjorde de ändringar som efterfrågades och en dag fick vi nog. Att ha någon som trycker ner och inte tillåter att man har egna åsikter är fruktansvärt.
Enligt mig verkar ni båda två vara väldigt starka kvinnor som tagit er igenom mycket. Hur vill ni bli ihågkomna?
— Tack! Musiken vi gör idag är mycket djupare, så förhoppningsvis inspirerar vi andra till att satsa på sina drömmar, berättar Anca. Jag coachar många band med kvinnor idag vilket jag hade trott var omöjligt för några år sedan. Min stora skräck är att rockmusiken ska dö ut, men tack vare dem känns det inte så. De är en stor del av framtiden och jag lär mig mycket av dem, varje person som kliver in genom dörrarna till min studio är en lärdom i sig. Så om vi får välja vill vi inte bara bli ihågkomna som Tysklands första kvinnliga hårdrocksband, utan även som musiker som inspirerade framtidens kvinnor att krossa fördomar.
