Bullet har verkligen prickat in varenda hårddrockscliché de sett i gamla 80-talsvideos, och skönt är väl det.
Bandet – som gjorde succé på Metallsvenskan tidigare i år, mest för att de är sköna snubbar och inte för att de vet hur man slår en välavvägd djupledspass – spelar oerhört lätt musik att ta in. Det låter nämligen som man hört varenda låt tidigare, vilket gör dem till ett perfekt festivalband.
Jag kan tänka mig att det stod folk i det där tältet de spelade i och verkligen diggade allting utan att ha hört ett spår tidigare, men så är de också som en korsning av AC/DC och Accept.
Sångaren Dan Hofner är en profil med sin extremt pressade sångröst kontra sin ”jag är en snäll kille från Växjö”-framtoning i mellansnacket, men han borde visuellt sett ta ut svängarna mer. Nu blir det väldigt stillastående, i alla fall i kontrast till resten av bandet – numera med Path Of No Returns före detta sångare Adam Hector som basist – rör sig så uttänkt och aktivt.
Men det är kanske bara en bisak i en annars trevlig och positiv konsert. Det är alltid en stor glädje när Bullet spelar, och de verkar överväldigade av publikresponsen som bjuder på allsång på de rätta ställena.
Att det sedan känns som man både sett och hört konserten tidigare är en annan, och obetydlig, femma.
