En tumregel när det gäller återförenade rockband brukar vara att ju färre originalmedlemmar som medverkar, desto sämre. I fallet New York Dolls kan man inte riktigt använda regeln. Få rockband har levt ut rockmyten lika hårt – och lämnat så många alldeles för tidigt avlidna offer efter sig. Originaltrummisen Billy Murcia dog redan 1972, gitarristen Johnnie Thunders och Murcias ersättare Jerry Nolan under nittiotalet. Efter basisten Arthus Kanes frånfälle 2004, är två femtedelar – gitarristen Sylvain Sylvain och sångaren David Johansen – av gruppens mest kända sättning helt enkelt vad som finns kvar att bygga på.
Med tanke på förutsättningarna låter New York Dolls förvånansvärt, stundtals snudd på sensationellt, bra och piggt på det bastuvarma Strand. Oavsett om de ger sig på klassiker som ”Trash” och inledande ”Looking for a kiss” eller de färskare låtarna från överraskande vitala ”Cause I sez so” hittar Sylvain, Johansen och de nya medlemmarna just den rätta Dolls-blandningen av slängiga rock’n’roll-riff, flickpopmelodier och rastlös energi.
Går de någon gång på tomgång – och det gör New York Dolls trots allt emellanåt – finns ändå David Johansen att lita på. Med sin bredkäftade kaxighet, Mick Jaggerska röst och glamrockiga elegans är han i all enkelhet en svåröverträffad frontman och rock’n’roll-sångare.
