Under snart tre decennier har gitarristen Sigurd Wongraven och trummisen Kjetil Vidar Haraldstad verkat på så väl den norska inhemska som den internationella black metal-scenen. I 26 år har de tillsammans utgjort Satyr och Frost i duon Satyricon, av många ansedda som en grundsten till det världen kallar norsk black metal. Trots de många upptrampade stigarna och vitt skilda ljudbilderna i ryggsäcken är bandet respekterat av så väl den nyfrälste som gamla black metal-rävar. Utvecklingen har gått från medeltidsinfluerad lyrik på debuten Dark Medieval Times (1994) till progressiv black metal på den norska operan. Vi har pratat med duon om ormar, sexualitet, turnerande och den nionde skivan Deep Calleth upon Deep som kan fungera som bakgrundsmusik till en Edvard Munch-utställning.
När jag tittar på en av era omslag är jag aldrig säker på att det är en Satyriconskiva. Deep Calleth upon Deep och er första skiva Dark Medieval Times är de enda som har tecknade omslag! Varför var det plötsligt dags igen?
Frost: Det där är Sigurds grej, han fastnade för det obskyra mörker som kännetecknade skivan. Omslaget passar bra till temat.
Satyr: Lustigt, jag har inte tänkt så själv. Det är en lång och komplicerad historia, jag pratade med en konstnär och grafisk designer vi arbetat med länge, sedan Nemesis Divina 1996. Jag ville ha honom ombord på projektet, så jag beskrev musiken på nya skivan. Han berättade att han arbetat med stora projekt av temat Edvard Munch och att det faller sig väl med det jag beskriver. Han visade alstret ”Dödskyssen”, och det klickade direkt. Bilden representerar verkligen skivan.
Bilden känns väldigt gammal och primitiv, passar den med Satyriconkonceptet?
Satyr: Det är en oerhört stor emotionell närhet inblandad, och det är det allra viktigaste i konsten. Bilden är primitiv och naken, men enligt Munch är det emotionella biten som definierar god konst.
Tidigare Satyriconalbum har varit riffrika och spretiga, det läste jag att du sa i en tidigare intervju, Satyr. Musiken idag är simplare, varför har ni gått åt det hållet?
Satyr: Det var en diskussion jag hade med Snorre i Thorns faktiskt. Han sa att han inte förstår varför musiker söker harmonier, han vill göra musik som är maximalt effektiv och slagkraftig. Jag har verkligen köpt det konceptet.
Har ni någonsin ångrat att ni valde den väg ni nu trampat upp?
Satyr: Nej, i backspegeln ser jag en fantastisk resa på alla kontinenter, utom Afrika, där vi träffat människor som berättar att Satyricon varit viktiga för dem på olika sätt. Jag har mött ikoniska rockstjärnor som är inspirerade av oss. Och att ha fungerat som föregångare och inspiration känns som det viktigaste vi kan göra. Både i våra och i andras liv.
Många delar upp Satyricon i två eror, ”90-talet och 2000-talets Satyricon”, gör ni det själva? Är black metal fortfarande samma sak för er som det var på 1990-talet?
Frost: Jag svarar både ja och nej. Black metal för mig är och förblir något heligt på samma sätt som i starten, men nu har man kommit ett stycke längre i livet. Vi har bytt uttryck för black metal men alltid hållit uttrycket inom genren.
Satyr: De är gamla mentalt eller biologiskt. Sentimentala människor är tråkiga. När jag var barn tyckte jag att The last command med W.A.S.P. var fantastisk, när jag lyssnar idag tycker jag inte det längre. Det var en annan kulturell kontext. Idag har jag en annan förståelse av musik. Att sitta och vara nostalgisk med musik är nästan som att sitta med ett ex och gråta över svunnen tid. Att vara artist är att acceptera sin väg, inte att göra det du tror att andra vill höra. Då drivs du antagligen av rädsla.
Att skapa på samma villkor idag måste vara mer pressat än i starten, var Dark Medieval Times en liknande process som Deep Calleth upon Deep?
Frost: Absolut inte. Förr drevs vi av ett gigantiskt intresse av musik och hade ganska oklara mål. Idag är vi inne i en mer komplex process med förväntningar och en lång historia bakom oss. Det är dock fortfarande samma element i processen och ett liknande arbetssätt.
Satyr: Det är mer press, men på ett positivt sätt. Den intensiteten omfamnar jag och när jag upplever den som destruktiv så biter jag ihop och vet att det är priset jag får betala. Pressen sätter oss förstås i många situationer då vi inte kommer överens.
Kan ni arbeta tillsammans på ett givande sätt efter så många år eller har ni ledsnat?
Frost: Det har ju aldrig varit friktionsfritt att arbeta så nära en annan person. Hela ens emotionella register sätts på spel och det är en utmaning. Vi ser till att alltid ha något att tillföra för att föra bandet framåt och då blir det diskussioner, vi fortsätter jobba ihop så länge de pågår.
Satyr: Ibland upplever jag att Frost inte lever igenom samma intensitet och emotionella stadium i musiken, men han spelar ju trummor. Då är det mitt jobb att försöka adoptera min mentala inställning. Men friktion är det som hjälper oss att komma djupare i skapandet.
Har ni aldrig varit intresserade av att bredda konceptet med fler medlemmar?
Frost: Satyr är en fantastisk komponist som bara blivit bättre med åren. Jag tycker att det vore ett störningsmoment i vår process om det börjar springa andra personer runt oss. Det skulle störa den process vi utarbetat under en lång period. Vi trivs bra med livemusiker som det är nu.
Ett tema ni haft med i nästan alla studioinspelade videos är ockulta symboler, nakna tjejer och ormar, var det planerat från början?
Frost: Vi visste ungefär vilka element vi ville framhäva och det har följt med oss under åren i samarbete med filmskapare som hjälp oss att utforma dem, det har också alltid fallit sig så.
I och med den visuella anspelningen på sex är Satyricon ganska kontroversiella i black metal-världen, är sexualitet och black metal förenligt?
Frost: Det kan det absolut vara. Sexualiteten är ju en del i det visuella budskapet, både i och utanför kommersialismen. Utan den skulle vi vara mindre kontroversiella på gott och ont. Den helhet vi vill skapa är viktigare än de olika delarna och detta är bara en liten del.
Är ni taggade på att arbeta fram mer material?
Satyr: Det kan komma många fler skivor, eller ingen. Just på Deep Calleth upon Deep känner jag att Frost har nått sitt personbästa. Dynamiken över trumsetet är som amerikanerna säger, ”the next level shit”, och det är det jag önskar av honom för att kunna jobba vidare.
Ser ni fram emot turnén?
Frost: Jag trivs med att turnera i Europa, vi besöker många fina ställen.
Satyr: Det beror helt på turnén. Att turnera nu är inte som att göra det när man var 20, då var det fest och jag hade inte koll på mina gränser. Idag kräver jag mycket ensamtid och en mycket lugn turnébuss för att vara nöjd.
