30/11-2011
UDR, Militia Guard Music.
Efter den magiska spelningen på årets upplaga av Sweden Rock Festival, där den legendariska plattan Denim and Leather avverkades i sin helhet, trodde jag inte att jag skulle få se Saxon på samma otroliga nivå igen.
När jag sedan införskaffade deras senaste platta Call to Arms så blev jag helt tagen. Borta var de smattrande dubbelkaggarna och det överdrivet metalliska soundet från Into The Labyrinth, och helt plötsligt möttes man av gammal hederlig heavy metal som enligt mig är det bästa de presterat sedan 1986 års Rock The Nations.
Med denna trygga entusiasm i bakhuvudet så var det med ett härligt lugn jag gjorde entré på Trädgårn i Göteborg.
Först ut på scen är Crimes Of Passion, som värmer upp publiken med sin melodiösa heavy metal.
Musiken är helt klart bra, men gitarristerna känns lite stela på scen i förhållande till sångaren (vars röst påminde mig lite om Portraits fantastiska sångare Per Karlsson), basisten och trummisen som ger allt på scen.
Kanske att ett flertal genomlyssningar av deras material hade gett något, men efter konserten känner jag rent spontant att ingenting fastnade.
Efter en kort paus är det dags för Anvil att äntra scenen.
Jag vill verkligen gilla bandet, och bara att se Steve ”Lips” Kudlow springa runt på scen med det hjärtligaste av leenden får en att känna en stor värme i hela kroppen. Han tackar den svenska publiken för att de under förra året drog igång en kampanj som slutligen ledde till att låten Metal On Metal hamnade på svenska singellistans förstaplats.
Anvils problem är dock, enligt mig, att de saknar det låtmaterial som hade behövts för att de skulle kunna utmana de större banden. Att som förband lägga in ensamsolon i konserten borde för övrigt vara strängt förbjudet.
Till slut är det dags för legendarerna från Yorkshire, Saxon.
De inleder med öppningslåten från senaste plattan, Hammer Of The Gods. Jag slås av hur fantastiskt bra den går hem live, och hur skönt det är att få känna den sällsynta känslan av lycka när ett av ens favoritband triumferande öppnar med en ny låt istället för en säker klassiker.
Efterföljande Heavy Metal Thunder rivs av i ett vansinnigt tempo, bandet visar med en gång att de inte tar för givet att man bara kan ställa ut skorna på banan och hoppas att folk köper det. De senaste 25 åren har de inte fått mycket gratis, och man märker att det är ett band av krigare, för krigare.
Den arrangemangsmässigt Rainbow-doftande When Doomsday Comes och Chasing The Bullet (som mystiskt nog bär diverse likheter med blandade låtar av Växjö-bandet Bullet) från Call To Arms går hem väl, liksom alla andra låtar från plattan.
Never Surrender och Motorcycle Man levereras på ett mästerligt sätt, och nu börjar både band och publiken få upp temperaturen rejält.
Biff Byford verkar vara i fantastiskt god dagsform, och hela bandet är verkligen på tårna. Basisten Nibbs Carter ger allt på sin kant, och arbetar verkligen på att få med publiken tillsammans med Biff.
Doug Scarratt och Paul Quinn gör ett enormt jobb på gitarr, men personligen hade jag velat se dem använda ett något mindre distat gitarrljud. Saxon förknippar jag med en frenetisk gitarr-attack som förlorar lite av sin udd ifall man knappt behöver slå an på strängarna för att ljudet ska explodera ut ur Marshall-stackarna.
En av mina höjdpunker från konserten är när To Hell And Back Again spelas i en något förkortad, men fruktansvärt intensiv, version. Man kan se knutna nävar i luften så långt ögat når, och jag kommer på mig själv med att tänka att ”det är verkligen här och nu som de verkliga hårdrockarna har samlats”.
Publiken blir både överraskad och euforisk när Saxon drar igång den mäktiga Rock The Nations, bara introriffet kör över en totalt. Man märker att publiken och Saxon smälter tillsammans till en enda enhet när de sjunger ut sin berättelse om hur de dedikerar sina liv till att åka runt världen och predika hårdrockens budskap tillsammans med sina jämlikar i publiken.
Från plattan Innocence Is No Excuse (1985) väljer man ikväll att spela låten Broken Heroes, vilket jag absolut inte har något emot! Refrängen är enorm, och allsången är ett faktum i detta Def Leppard-osande epos.
Efter nya Mist Of Avalon, där Biff står för kvällens kanske största sånginsats, är det som vanligt en bombastisk hitkavalkad som avslutar spelningen.
Power And The Glory och Denim And Leather ser till att svetten flödar på även den mest stillastående av konsertbesökare, innan vi bjuds på ensamsolon av Doug och Paul. Tillsammans med efterföljande Wheels Of Steel, som tyvärr alltid är på tok för lång live, är detta enda andningspausen vi får ikväll.
Efter detta följer en längdmässigt perfekt avvägd version av Crusader, och det hela avslutas med 747 (Strangers In The Night), Strong Arm Of The Law och Princess Of The Night.
Vad behöver man skriva om denna avslutning? Givetvis är det fantastiskt, och allsången är ett faktum speciellt i de två sista låtarna.
Sammanfattningsvis så tycker jag att det är en imponerande insats Saxon står för.
På Sweden Rock Festival var det en femsiffrig publik, de körde en hel klassisk platta från sin storhetstid rakt av och dessutom hade de med sig den enormt tuffa ”Eagle”-ljusriggen.
Att återskapa denna magi en onsdag kväll utan ljusrigg, med en stor del nya låtar som väldigt många i publiken inte hört och utan samma storlek på publiken är inte det lättaste.
Är det något som Saxon är mästare på så är det att få med sig en publik och att få taket att lyfta på vilket ställe som helst, så även denna kväll. De har återigen visat att i slutändan så är det musiken, hjärtat och intensiteten i luften som är avgörande.
Jag är mäkta imponerad, och hoppas innerligt att de kommer tillbaks snart igen.
Setlist
Hammer Of The Gods
Heavy Metal Thunder
When Doomsday Comes
Chasing The Bullet
Never Surrender
Motorcycle Man
Back In ‘79
Solid Ball Of Rock
To Hell And Back Again
I’ve Got To Rock (To Stay Alive)
Call To Arms
Rock The Nations
Trumsolo
Demon Sweeney Todd
Broken Heroes
Mist Of Avalon
Power And The Glory
Denim And Leather
Gitarrsolo
Wheels Of Steel
Crusader
747 (Strangers In The Night)
Bassolo
Strong Arm Of The Law
Princess Of The Night
Bäst: Rock The Nations
Sämst: Den lite väl korta versionen av To Hell And Back Again
Betyg: 9/10
Recension: Viktor Skatt 
Foto: Pontus Fagerstedt
