Efter närmare 50 år i branschen är brittiska Saxon tillbaka med sitt tjugoandra album Thunderbolt. En platta som kan stoltsera med att även släppas i kassettformat, ett fenomen som inte skett i det brittiska lägret på snart två decennier. Innan sångaren Biff Byford ens hunnit peka ut sittplatsen för intervjun har han hunnit kasta sig över det fantastiska med att kassettband har gjort samma återtåg bland lyssnarna som vinylen.
Det är ganska populärt på vissa festivaler i Sverige att använda kassettbandspelare.
– Ja, det var dåtidens mp3-spelare och helt fantastiska, avbryter Biff snabbt innan han vidare förklarar fördelarna med dessa små reliker från en svunnen tid. De var oerhört smidiga och dessutom riktigt billiga att producera till skillnad från de jävla vinylerna.
Angående nya albumet Thunderbolt…
– Jag gillar historier som Zeus, Titankriget och Ikaros. Zeus symboler är dels örnen och åskviggen så parallellerna till Saxon är ganska självklara. Dessutom hade anglosaxarna samma gudar och mentala tankesätt som grekerna och vikingarna.
På tal om vikingar så sjunger Johan Hägg (Amon Amarth) på låten Predator.
– Johan var mitt första val när det kom till sångare. Jag vill gärna sjunga högt och då fick Johan sjunga med mörkare partierna. Vi skickade över en grov mix med text till honom och han skickade tillbaka sången.
Sniper handlar om krig och dess krypskyttar, vilket är ett välbehandlat ämne, varför skriver även ni om det?
– Det var faktiskt Doug Scarret (gitarr) som skrev låten även om det oftast är Nibbs Carter (bas) som skriver låtarna. Han är ung… eller ja, yngre än oss övriga så han har ett helt annat tankesätt. Han skriver snabbt och spontant, låter det som en annan Saxon-låt sätter vi oss och funderar innan vi slutligen bestämmer oss för att spela den baklänges. Vi behöver det bästa från förr med det bästa från idag. Anledningen till att krig är välbehandlat tror jag är för att hårdrock ofta riktar sig till arbetarklassen som var dag utkämpar sina egna krig inombords.
They Played Rock ’n’ Roll handlar uppenbarligen om bandet Motörhead, vad fick er att skriva den?
– Tro det eller ej, men det är faktiskt ingen hyllning till Motörhead på det sättet många tror, utan vi skrev den innan Lemmy dog. I och med att det hände precis efter att vi hade tagit en välförtjänt paus innan vi fick avsluta hela turnén så kändes det passande. Egentligen handlar låten om hur det var att turnera under 1979/1980 och då var Motörhead med. Angående ryktet om att vi var fjollor för att vi drack te så är det riktigt överdrivet. Vi drack visserligen te men vi drack även Jack Daniels.
Speed Merchants som uppenbarligen handlar om snabba fordon.
– Top Gear!
Jag hade faktiskt tänkt fråga när man skulle få se dig i antingen Top Gear eller The Grand Tour.
– Serien handlar om de tre personerna och programledarna Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May så jag kommer nog aldrig att vara med i Top Gear. Jag har alltid gillat motorcyklar mer än bilar för att du aldrig kommer i närheten av känslan av att köra 210 km/h med en Porsche som när du sitter bakom styret på en Triumph. Det är en lite ”nära döden”- upplevelse, jag gillar att leva farligt. Tyvärr är favoriten Triumph lite för liten för mig då jag är rätt stor, det skulle bara se dumt ut, så jag får köra Harley Davidson istället. Amerikanarna gjorde alltid större fordon, européerna gjorde dem ganska små och jag är som sagt en ganska stor man. Då är bilarna bättre, på 80-talet när vi festade kunde vi få plats med närmare 10 personer i en amerikansk bil, det kunde vi aldrig göra med de små europeiska bilarna så jag håller mig till amerikanare.
Ni har tillägnat en av plattans låtar till era roddare. Hur många har ni fortfarande kvar sedan 80-talet?
– De äldsta har varit med oss i ungefär 15 år så de första roddarna var våra skolkamrater. Skratt. De var amatörer och hängde med oss ett tag men när vi turnerade med Slade och de splittrades så snodde vi deras roddare som var mer professionella.
Text: Mats Vogt
