Datum: 2015-02-07
Det är sällan som förbandet sätter standarden för kvällens spelning. Kanske är det också därför som isländska Sólstafir inte riktigt lever upp till den enorma hype banden har fått i och med senaste skivan Ótta(2014). Medan duon Nordic Giants bjuder upp till en minimalistiskt bombastiskt performance art-föreställning, där mystiken och de smäktande tonerna smeker själen, lämnar stoner/doom/progressive metal bandet New Keepers of the Water Towers mycket att önska med sitt tradiga en låt långa (på ca 30 minuter) framträdande.
När Sólstafir beträder scenen sparkas föreställningen igång med den lågmälda Náttfari. Kvartetten visar redan från start att de kommer att bli fartfyllt och det är många gånger undertecknande nästan får gå upp i brygga för att inte bli knockade av sångaren Aðalbjörn Tryggvasons gitarr. Men i ärlighetens namn känns inte inledningen så stabil som man kunde önska. Aðalbjörns kraxande påminner mer om en strypt katt och ljudet känns aningens hattigt. Som tur är växer gruppen snabbt till sig och redan vid fjärde låten (Rismál) börjar spelningen bli riktigt intressant. Även om bassisten Svavar Austman och gitarristen Sæþór Maríus Sæþórsson håller sig på sina respektive kanter märks de att bandet är måna om sin publik. Det skämtas, det hälsas, det tackas och Aðalbjörn spänner sin blick i varenda person han inte kommer åt att skaka hand med. Bandets rock/metal-hybrid fungerar väl i denna medelstora lokal. Med musik som är lika karg, enslig, själslig och vacker som Islands landskap är det mer än ofta som publiken bara står still och njuter. Dessutom visar islänningarna även att isländskan är ett fantastiskt poetisk språk som i kombination med förkristen symbolik skapar en själabejakande atmosfär.
Kvällens fokus ligger på bandets två senaste giv, Ótta och Svartir Sandar(2011), även om det sedan blandas friskt från allt utom debuten Í blóði og anda(2002). Det som började stelt växer och även om nivån inte kommer upp till en del av bandets sedan tidigare mytomspunna spelningar presterar de ändå på en hög nivå. Framförallt vinner de i mångt och mycket på den intimitet och ödmjukhet de visar mot publiken. Något som blir tydlig i avslutande mastodonteposet Goddess of Ages. Maken till intimare gitarrsolo får man nog leta efter när Aðalbjörn nästan sätter sig i knät på folket längst fram vid scenen.
Bäst: Goddess of Ages
Sämst: Náttfari
Betyg: 7/10
Fler bilder hittar ni här – LÄNK
Foto: Johan Bäckström
Text: Cecilia Wemgård
