Min relation med Sveriges största hårdrocksfestival är egentligen inget annat än en 12-årig kärleksaffär som i år kulminerade i en orgie av soldränkt rock’n’roll och skakiga idolmöten. Jag började min resa sommaren 2000, första året efter namnbytet från ”Karlshamn Rockfestival”.. Det var min första festival över huvudtaget och jag hade ingen aning om vad som väntade. Alice Cooper och Lynyrd Skynyrd samsades med en hel drös legendarer och ungefär 15.000 rockfans på ett par solbadande åkrar i Blekinge. Det kunde bokstavligt talat inte bli bättre.
Otroligt mycket har hänt sedan dess, besöksantalet har mer än dubblats, två dagar har blivit fyra och det ödmjuka priset på 750 kr har blivit 2.500 kr (exklusive camping-avgift) vilket är mer än de flesta kan hantera. Ändå står Sweden Rock kvar när de andra drabbas av den s.k ”Festival-döden” som dragit fram som en farsot genom landet de senaste åren och gjort rent hus med Arvika, Siesta och nu senast Peace & Love. Men det tycks inte hota Sweden Rock. Tvärtom signerade nyligen festivalledningen ett kontrakt med Sölvesborgs kommun som säkrar festivalområdet för ytterligare tio år framöver.
Samtliga festivaler som har övergivits av publiken har enligt min tanke troligen varit för spretiga i sitt utbud och för äventyrliga i sina bokningar. Nyckeln ligger i att nischa sig och hitta en kärnpublik vars lojalitet man sedan får arbeta hårt för. Det är precis vad Sweden Rock har gjort. En annan aspekt som väger tungt är att Sweden Rock görs av hårdrockare för hårdrockare. Inte av slipsprydda affärsmän för hårdrockare. Mer än hälften av alla mina bekanta som år efter år besöker festivalen köper dessutom sina biljetter långt innan några band ens har släppts. För stämningens skull säger dem. Den sortens lojalitet går inte att köpa för pengar.
Varje år blir jag lika förvånad när världstjärnorna radas upp efter varandra och flockas till den lilla sömniga landsorten Norje Boke I Blekinge. KISS, Aerosmith, Def Leppard och Heaven & Hell. Många har det blivit genom åren och det finns inga tec+ken på att festivalen tänker sakta ner på något som helst sätt. Frågan är dock om man inte satte krokben för sig själv i år när man bokade KISS som headliner till festivalens andra dag? Samtidigt som det är en våt dröm för undertecknad och många med mig, så är det ett tve-eggat svärd: Hur ska man kunna slå denna bokningen nästa år? Man har liksom höjt ribban men denna gång kanske lite väl högt? Det återstår givetvis att se, men faktumet att luften till viss del pös ur festivalen redan efter andra dagens toppnummer från de sminkade amerikanarna är svår att förneka.
Festivalcampingen.
Klockan är 15 på eftermiddagen den 4 juni och undertecknad har just anlänt till Festivalcampingarna, som sjuder av liv och förväntan. Trots att festivalen inte börjar förrän nästa dag ser det ut som att merparten av besökarna har övervintrat sedan förra sommaren (vilket förvisso skulle kunna vara fullt möjligt för en del ). Arealer motsvarande fotbollsplaner fyllda med ölburkar och sopor samsas med ömsom lättklädda ömsom oklädda hårdrockare av alla åldrar och storlekar. Det är avslappnat, avklätt och fullständigt avväpnande. Under min första recognoserings-runda möter jag en ung man iklädd enbart en grön ballerina-kjol och en naken herre med en rosa strumpa om könet..han representerar sitt band Siphon Fuel och delar ut stickers som annonserar bandets platta. Hade det skett någon annanstans så hade förmodligen mannen råkat illa ut, men detta är ingenmansland, här är alla välkomna och ingen ser snett på någon. T.om de rivaliserande MC-gängen som delar camping har lagt sina dispyter åt sidan för veckan. Det som förenar alla på Sweden Rock är nämligen att alla är där av kärleken till samma musik, och vad kan vara med förbrödande än det?
”Rockerdisecampingen”.
Vid sidan av MC-campingen ligger Rockersdisecampingen Den utgörs av ett idylliskt skogsområde som erbjuder skugga och svalka till skillnad från den föregående, och ett lugnare tempo. Spexet är dock ständigt närvarande i form av utklädnader av varierande form (hästmaskerna tycks vara en stigande trend) och det är i allmänhet mer städat. När jag först började besöka festivalen fanns dessutom bara den campingen, och den ingick i biljettpriset (!).
Det gör den inte längre, den privatägda marken som ägs och sköts av en lokal farmare tycks istället bara bli dyrare för varje år, något som om man inte är oaktsam kan sätta käppar i hjulet för festivalen ganska rejält. För efter att ha lagt ut 2.500 kr på biljett så är ytterligare 500kr för camping en ganska kännbar och svidande summa, speciellt om man som hälften av besökarna tillhör den yngre åldersgruppen utan stadig inkomst. Har du dessutom med dig ett partytält, ja då blir det ytterligare 300kr. 3.300 kr för hela kalaset alltså, motsvarande en månadshyra för undertecknad.
”Det är ju trots allt festival”.
Men än så länge fungerar det, man biter ihop och betalar ”för det är ju trots allt festival”. Det tycks fungera som en ursäkt för det mesta som sker innanför områdets gränser. En vuxen man kissar ner sig på fyllan men skrattar och rycker på axlarna, ”Det är ju festival liksom” Man super från morgon till kväll och lever av skräpmat i en vecka, men det är okej, för det är festival. Samhällets uppdiktade lagar och påtvingade normer har upphört att gälla och man är på semester från verkligheten. Jag tror personligen att det är halva tjusningen med att gå på festival. Och allt fler ungdomar behöver den breaken från prestationsångesten och räkningarna därhemma. Verklighetsflykt har i alla tider varit löneslavens opium, vare sig det är alkohol, en bra bok eller en film.
Väl hemmastadd och inflyttad i
mitt kvadratmeter-stora polyester-fängelse drar jag en lättnadens suck och konstaterar att jag är ”hemma” igen. Mitt ”Home away from home”. Vännerna från landets alla hörn är samlade igen under det gemensamma partytältet och man njuter av varandras sällskap, utbyter historier och släpper loss på några av de medhavda gitarrerna. Livet är liksom lite godare än vanligt. Vill man gå hem bland vänner och främlingar så är det ett hett tips att ta med en gitarr och lära sig lite klassiker, det är ett felfritt sätt att skaffa vänner på. Men ta inte med någon gitarr du är rädd om, för lika givet som den går hem, kommer den att gå bort.
En sak jag som Sweden Rock-veteran märker är att banden som uppträder spelar mindre roll för varje år som går oavsett hur bra eller favorittippade de än är. Kanske sitter man djupt försjunken i en diskussion om vilken som är W.A.S.P’s bästa platta (”Crimson Idol”) eller så är man fullt upptagen av att smutta på en alltför ljummen pilsner. ”Måste se-banden” blir till ”Ska se om jag orkar-band” och innan man vet ordet av har solen gått ner. Men egentligen gör det ingenting, för man har det ju bra ändå. Under mina första sju år på Sweden Rock var jag en nitisk konsertbesökare som sällan nöjde mig med mindre än tio band om dagen. Efter ett tag blev det mer en plågsam besatthet som resulterade i onda ryggar och ömma fötter. I år såg jag sexton konserter sammanlagt över fyra dagar, men lyckan är densamma.
En klassiker på campingarna för att liva upp stämningen lite är att ha olika teman, t.ex camp ”Sarah” som helt enkelt ropar ”Sarah” åt alla förbipasserande damer tills någon råkar svara på tilltal, ”Häst-campet” som klär ut sig till, just det, hästar. Så kan det fortsätta, inga ideér tycks för galna. Relativt nytt för i år är däremot stölderna. Polisen har haft fullt upp med den kringresande ligan som tar sig in på campingarna ”utklädda” i hårdrocks-tröjor för att smälta in och sedan plundrar tälten på värdesaker. Alltifrån mobiler till gitarrer och kläder har rapporterats som stulna och festivalledningen står dessvärre maktlösa. Campingen är inte ens på deras mark.
Förändringarnas tid är här.
Annars stod festivalen för många goda nyheter och förändringar i år, speciellt inne på området som fått sig en rejäl ansiktslyftning. Kapaciteten vid stora entrén hade ökat med 50% för att klara av trycket utan allt för stora köer, Sweden Stage nere vid gräskullen har flyttats circa 50 meter in mot området för att öka kapaciteten även där, något som jag upplevde fungerade riktigt bra. Speciellt på Sweet’s och Newsted’s konserter som annars hade löpt en stor risk att få mindre publik. Matutbudet var mycket större med kulinariska attraktioner från världens alla hörn och en rockmässa fanns att beskåda på området. Men en förändring som jag och många med mig har stört sig på är att björkarna på kullen vid entrén har sågats ner. Givet att de oftast utnyttjats som pissoarer men de försåg även besökarna med livsviktig skugga som nu alltså inte fanns att få någonstans. För att inte nämna hur många som snubblade och svor över de närmast osynliga stubbarna efter mörkrets inbrott.
En förändring som jag däremot jublade lite i det tysta över är faktumet att det stora tivolit inne på området med dess pariserhjul var borta. Det kanske var roligt för de minsta men å andra sidan är det här en rockfestival och inte Eslövs marknad. Den stämningen gjorde knallarna på vägen utanför campingarna sitt bästa för att bevara ändå med sina mekaniska tjurar och sommar-disco.
Väl inne på festivalområdet sjuder det av liv och alla umgås med alla under den bara himlen, en helt fantastisk känsla bara det. Det ovanligt fina vädret är ett kapitel för sig, inte sedan ’00 har festivalen haft så genomgående bra väder. Det är svårt att säga vilket som gick åt mest, solkräm eller öl, men jag tror att det sistnämnda vinner då festivalen närapå fick slut på öl halvvägs igenom och fick fylla på med en ny leverans under natten till lördagen. Sammanlagt konsumerades det alltså 150 000 liter öl inne på området, något som givetvis var direkt kopplat till det varma vädret.
VIP-området.
Sedan finns det givetvis många aspekter av Sweden Rock som inte är synliga för den gemene besökaren, t.ex VIP och Pressområdet som i år tycktes ha fått en stor ansiktslyftning även det. En av huvudsponsorerna, Jägermeister stod till buds med en egen ”lounge” i form av ett jättetält innehållandes bl.a bar, soffor och en livs levande talkshow. Det är Mattias Lindeblad (känd från bl.a SVT’s ”Rundgång”) som har tagit sin ”Bullseye” show från scenen på Frölunda Kulturhus i Göteborg till Sweden Rock och i den kunde man alltså möta gäster som Jason Newsted, Kreator, Raubtier m.fl under väldigt avslappnade former. Själv tog jag mig ett parti KISS flipperspel under tiden Raubtier delade anekdoter i soffan.
Presstältet som var nästa anhalt för mig på en daglig basis, bjöd inte på någon svalka men på välbehövligt lugn och avskildhet från det annars ganska överbefolkade VIP området då det var off-limits för all icke-ackrediterad press. Förmodligen den enda platsen på hela festivalen som erbjöd ett lugnt ögonblick. Härinne utspelade sig samtliga presskonferenser och media fick en chans att ladda upp sitt material på internet eller redigera bilder. Det gavs även chans att nätverka och knyta sig nya kontakter då media från hela världen var representerade. Själv blev jag vän med en dansk fotograf över en diskussion om vilket som var KISS två bästa plattor (”Creatures Of The Night” och ”Revenge”) man behöver inte vara överens om mycket mer än så när man gillar samma band.
”Presskonferenserna och Cirkus KISS”.
Presskonferenserna var för övrigt ett kapitel för sig självt, då vuxna män blev barn på nytt och en slags djungelns lag trädde i kraft. Jag pratar inte om den lugna, komiska konferensen med Status Quo utan om den vilda hetsjakten på KISS. Den som föregick av en timslång plats-paxning, svettigt mentalt förberedande och som slutligen kulminerade i en stroboskopisk fotosession då vuxna män trängdes och skrek varandra i öronen för att få komma åt att ta en bild på bandet som måste ha känt sig som en zoologisk attraktion. Väl inne på fråge-sektionen av konferensen var samtliga i bandet på strålande humör och väldigt tillmötesgående trots den otroligt oförskämda frågan om varför de inte hittade på nya karaktärer istället för att klä ut Eric Singer och Tommy Thayer.
Man måste kanske vara insatt för att se det förolämpande i det hela, men låt säga att Eric Singer har varit medlem i bandet totalt sett i över 20 år (det är dubbelt så länge som Peter Criss sammanlagda tid) och Tommy Thayer i 10 år, man anser liksom att de har förtjänat sina befälsstreck vid det här laget, eller som i detta fallet masker. Just därför tappade Singer och Thayer också humöret en smula då de höjde rösten och sade ”Har vi inte hört den här korkade frågan 10.000 gånger redan?! När är det nog?”. Paul Stanley och Gene Simmons fyllde i med att ”Här utanför står det 35.000 människor som har betalat dyra biljetter för att se oss, det är de som är våra chefer, vi bryr oss om vad de tycker, inte er. De här intervjuerna betyder ingenting , det är vad vi gör på scenen som talar för oss” Och jag kan som fan själv bara applådera uttalandet.
Nu, ett par veckor senare i hemmets lugna och åter tysta vrå, långt bort från svettiga tält och vrålande gitarrer. En evighet från soldyrkande campingfyllon finns det tid och rum för reflektion. Vad hände? Hur gick allt det där till? Och ”varför i hela fridens namn har jag den här tatueringen”? Frågorna är många, svaren är färre men summan av kardemumman är alltid densamma: Jag älskar Sweden Rock Festival och människorna där, hur sviniga de än är och lika säkert som att solen går upp imorgon kommer jag att återvända till det salta havet och soldränkta ängarna vid Sweden Rock Festival även nästa år! Jag hoppas att vi ses där.
Plus: Den underbara stämningen som år efter år består. Vädret som inte kunde ha varit bättre. Den ofattbart tighta lineupen. Det välorganiserade och välsmorda maskineriet bakom kulisserna som såg till att alla vi som besökte hade en trevlig och trygg tillvaro under festivalveckan.
Minus: Priset börjar skena. Det måste till fler platser man kan söka skugga i. Det steniga underlaget framför Rock & Festival Stage måste bytas ut mot antingen fint grus eller gräs, då det blev direkt plågsamt för fötter och rygg att stå på stenarna efter ett antal timmar. Utökad bevakning på campingarna.
Till sist ska ni få beskåda videon våran filmare Edvin knopade ihop för ett litet tag sedan, njut!
