Lövely
Släpps den 27 april
En svensk skräcksensation inom rock’n’roll är vad som utlovas i pressmeddelandet när The Dahmers släpper nytt. Det som däremot möter en är texter som hade fått Alice Cooper att fnissa och kultförklarade skräcktidningen Chock att dra öronen åt sig.
Tre fullängdare och tre EP senare har The Dahmers fortfarande inte lyckats lista ut vad en musikalisk slasher är. Tydliga influenser av skitig garagepunk, klassisk rock och oturligt nog 60-talets gladlynta pop krockar starkt med texternas plågsamt dåliga försök till spökhistorier. Redan vid första spåret Creepiest Creep är gäspningarna återkommande. Den klassiska flåsande rösten i telefon är lika otäck som den gnälliga sångrösten som dränks av trummornas cymbaler. Det vill säga inte alls. Som ett urspårat rocktåg skenar gruppen genom de fyra spåren. Lyssnaren dras ofrivilligt ner i ett mörker där gastarna sitter och stickar istället för att spöka. Många partier, främst i Without A Face, är monotona upprepningar av samma fras och inte ens de något harmoniska solona kan rädda låten från ett långt fall.
Avsaknaden av både låtkvalitet och variation gör att musiken snabbt glöms bort. Det finns inget nytt eller spännande att upptäcka trots ett envist sökande. The Dahmers har använt sig av alla billiga tricks som går att köpa på Buttericks. Förmodligen i hopp om att det instrumentala ska dränka texterna som är ett hopkok av lama försök till att efterlikna Alice Cooper.
Betyg: 2/10
Spår:
1. Creepiest Creep
2. Reoccuring Dreams
3. Without A Face
4. Kiss Of Dario
Medlemmar
Christoffer Karlsson- gitarr/sång
Karl-Oskar Hansson- trummor
