Rambo/Gain/Sony Music
Släpps den 14 maj
Vad händer när du plockar medlemmar från Easy Action, 220 Volt, Marmalade Souls och sedan sätter dem i samma studio för att producera musik? Jo, du får en svängigt modern rockplatta som flörtar friskt med 70-talet. Med fyra rockrävar bakom rodret bjuds det på en gediget välarbetad grundkonstruktion med vackra sniderier och detaljer. Ena stunden sipprar det inte lite Deep Purple. Läckan täcks dock snabbt. Här är det inga billiga plagiat. Sedan blåser en vind med tonerna av King’s X och Journey för att fylla seglen. The Summit är ett band med erfarenhet som vet hur de ska kryssa förbi klassiska fällor och förrädiska rev. Soldäcket är dessutom ledigt så fram med brassestolen och öppna drickat. Det här är sommar, glädje och smekande varma toner.
Nog för att unga musiker bjuder på en hunger som många gånger kan lyfta en platta till skyarna. Emellertid är det inte alltid som detta räcker för att stå ut bland mängden. Ibland är det faktiskt så att gedigen erfarenhet funkar lika väl. Higher Ground är The Summits debut och som tidigare nämnt vet kvartetten hur man sicksackar förbi klassiska misstag. Det är melodiös rock med en bluesig underton kryddat med lite kunnig kaxighet och själ. Utfyllnadsmaterialet är på ett minimum, musiken känns ärlig och texterna är enkla med farligt catchiga refränger. Även om låtar som W.O.W och Water To Wine kan bli en aningens tuggummiartade så finns det många tyngre känslomässiga låtar. Only Human får ögat att bli lite blött medan Not My Country skapar ett regelrätt läckage.
Higher Ground är lite av en varg i fårakläder. Vid första anblick känns den som en ganska simpel melodiös rockplatta. Efter några regelrätta genomlyssningar och djupgående studier av lyriken växer dock en helt annan enhet fram. Som en schizofrenisk patient innehåller denna platta flera olika personligheter. Den ena är soldäcksnjutaren och den andre är, i brist på andra ord, tänkaren. Det behöver inte alltid vara komplicerat för att vara tänkvärt. Det behöver inte alltid vara tekniskt för att vara bra. Ibland räcker det helt enkelt med några bra låtar.
Bäst: Only Human, en titt på lyriken och du förstår varför.
Sämst: W.O.W är lite av ett irriterande tuggummi som fastnat under skon.
Betyg: 8/10
Spår
1. Turn It Off
2. W.O.W
3. One Way Highway
4. Circle The Sun
5. The Calling
6. Only Human
7. Water To Wine
8. Not My Country
9. Higher Ground
10. All Die Young
Bandmedlemmar:
Mats Karlsson – Gitarr och sång
Michael Klemmé – Gitarr och sång
Lars Ericsson – Bas
Björn Höglund – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
