Bombus 5/5
Namnet är latin för ”humla”, flygfäet som trotsar naturlagarna, för tungt för att egentligen kunna flyga..Göteborgsbandet Bombus kunde alltså inte ha valt ett mer passande namn, för visst svävar dem där i det blå med sin atmosfäriska hårdrock..men samtidigt är de egentligen alldeles för tunga för ett sådant sound med sitt emellertid nästan Sergio Leonska ljudlandskap.. lite som ett Black Sabbath i vilda Western.
Beakta dock självmotsägelsen i humlemetaforen, för såväl live som på skiva lyckas man att kombinera de olika sounden på ett enastående sätt, och en spelning med nämnda band kan liknas vid en resa genom olika sinnestämningar orsakade av antingen en stroke eller överkonsumerande av gröna örter.
Det är en väldigt speciell känsla när man får vara med och bevittna ett band som håller på att slå igenom, De må ha en bit kvar till genombrottet men de har redan lämnat ett stadigt avtryck i hårdrockssveriges medvetande, speciellt då deras nuvarande status nästan uteslutande har spridits via ”word of mouth”. Stiligt jobbat!
Och det är på en liten intim klubb som Debaser ett band av den här typen gör sig allra bäst då ett speciellt sorts samförstånd infinner sig mellan artist och publik som transcenderar all form av verbal kommunikation. Istället nickas det rytmiskt med huvuden, headbangas och njuts, och detta mönster är gemensamt för samtliga spelningar under kvällen.Och det är 45 fullständigt briljanta minuter vi får stifta bekantskap med göteborgarna
där man hinner avverka såväl senaste singlarna som ej ännu outgivna låtar, varav avslutande ”Into The Fire” är särskilt maffig. En perfekt avslutnings-låt enas jag och bandets sångare Mattias Jacobsson om, vid ett senare samtal.
Trots gruppens lite drygt tre år på nacken och flertalet singelreleaser menar samma Mattias att det inte är så många i Sverige som har gett sig på att recensera Bombus live än, vilket verkligen förvånar undertecknad.
Kanske är det så att många journalister idag fegar ut och väljer säkrare, mer bekanta kort, kanske är det så att de är lite svåra att sätta fingret på? Ingalunda, och kvalificerat snicksnack säger jag.
Med risk för att få på tafsen av såväl bandet som branchfolk så känns det frestande att placera Bombus i raden av up-and-coming retro band som t.ex Graveyard. det verkar populärt att försöka blåsa liv i det förflutna om man ser på alltifrån själva musiken till utförandet av album som alltmer distribueras på vinyl.
Lyssna på ”Walden III” och sveps med av drivet och det fullständigt geniala med att följa upp den med avslutande drömväven ”Castles In The Air”, en låt som för sig fungerar sådär, men tillsammans med föregående blir det mästerligt.
Lonely Kamel 4/5
Sammanfattas bäst som ”hypnotisk stoner rock från Oslo”.. ”we need weed” går det att läsa på ett trumskinn på scenen, men weed är definitivt ingenting som man behöver för att svepas in i dimman med denna musiken.
Lonely Kamel kom som en total överraskning för mig som aldrig har hört talas om de tidigare, men jag hoppas verkligen att dessa norrmän får gehör för sin musik och får fler chanser här i Sverige, för detta är kompetenta musiker med hjärtat på rätta stället, och efter åtta verksamma år och 3 album så vore något annat märkligt.
Kvartetten skiljer sig något från övriga genre-kolleger då de spelar en lite annorlunda Stoner som inte helt sällan blandar hammond-orglar med munspel och tunga blues tolvor.. en innovativ men samtidigt bakåtsträvande mix, motsägelsefullt som det än kan låta, och faller helt inom ramarna för den nya vågen av 70-tals hårdrock.
Det närmaste jag kan jämföra dem med är landsmännen i Black Debbath.
The Sword 3/5
The Sword är ett stonerband ifrån Texas vars låtar tenderar att bygga på alltifrån kryptiska och svårtydda science fiction historier eller forntida Egyptisk kosmologi till ren filosofi. Egensinnigt och beundransvärt absolut, men det som förbryllar mig en smula är om de komplexa texterna verkligen framgår alla gånger i marijuanaröken och den trance som texternas soundtrack försätter lyssnaren i? Oavsett så är det fantastiskt skön musik framfört felfritt live av grabbarna.
Men trots de skickligt framförda och riktigt tunga tongångarna denna afton, svävar mina tankar iväg någonstans långt bort flertalet gånger under spelningen.. Istället för att imponera med slagkraftiga låtar som står på egna ben blir det hela mer som ett enda groove.. låtarna klibbar ihop och bildar en slags musikalisk drömväv till slut – på gott och ont. ”är detta fjärde eller sjunde låten?” Men till syvende och sist handlar det väl ändå om eskapism, verklighetsflykt, hur man åstadkommer den kanske är mindre viktigt?
Men missförstå mig inte, för det var en helt OK spelning och de bjöd på en skön stämning.. precis den typen av musik som man vill sjunka ner i favoritfåtöljen med efter en tuff arbetsdag.. däremot inte direkt musiken man lyssnar på om man är ute efter ”hits” utan mer för stämningens skull, något de gör väldigt bra.
”The Sword är ett band som sedan sin medverkan i det berömda Guitar Hero spelet från Activision, har styrt sin karriär spikrakt uppåt, handplockade av band som Metallica och Ozzy Osbourne till att agera förband på turneér världen över.. men på den aktuella turnén är man alltså huvudakten och är ute för att promota det färska albumet ”Apocryphon”.
Slutligen kan jag ärligt säga att i det här fallet imponerade förbanden mer än huvudbandet, och det är inte för att The Sword gjorde dåligt ifrån sig på något sätt, utan tvärtom förbanden som överträffade.
På det hela taget rådde det en väldigt grabbig, förbrödrande stämning på Debaser i lördags.. avslappnat och avväpnande.
Frågan: Fick Lonely Kamel tag i sina örter?
Konstaterandet: Tror inte att jag har sett såhär mycket skägg/kvm sedan skägg VM ´09.
