Bandet som slog igenom 2005 med singeln ”Durch den Monson”.
Enligt källor på plats så hade de som köat längst köat i 6 dagar i denna groteska kyla, med föräldrar som leverarade varm choklad och mat till dem, men å andra sidan vem har inte stått i kö för nåt man verkligen vill in på och klart man ska vara först.
Vi kommer in på Globen och det är inte fullsatt ( stackars köande satar ), men att höra dessa tjejjer mellan 13-15år skrika lungorna ur sig skär i hela huvudet och man känner att nåt inuti skalet snart brister och man ångrar djupt man inte köpte ett par öronpluggar på vägen in.
Det är låg ålder på publiken som utspökade med allt ifrån fluffiga kaninöron, fullsmetade med glitter eller frisyrer som inte är från denna värld, verkligen är här för rocka loss till Tokio Hotel.
Scenen är skymd med ett scentyg som faller och visar en metallboll och som skiftar i ljus och delar sig där Bill Kaulitz kommer ur en rökridå och showen är i full gång, riktigt effektfullt och skriket från fansen ökar och skär olidligt genom huvudet.
Jag får en känsla av Michael Jacksson över Showen, kanske inte lika storslaget men samtidigt nåt som pekar ditåt och sången låter riktigt bra. De spelar också bra även om låtarna låter ganska lika varandra rakt igenom.
Det är en helt ok konsert som riktar sig mot en yngre publik. Man ger publiken en storlagen show och en ung skinnklädd Michael Jacksson kopia med Elvis frilla och långa nitar på jackan.
Med sig har han på ena sidan av scenen något som ser ut som en hip hopare med gitarr och andra sidan en fullfjädrad hårdrockare. Släng in en skön trummis och slå på vispen så har vi just Tokio Hotell, riktigt kul att se.
RockOn!!
// Dennis och Micke
