Datum: 2016-08-25
”Mitt-i-veckan”-konserter är vanskliga arrangemang när lokaltrafiken upphör allt förtidigt och morgondagen inte bjuder på något annat än arbete och slit. Å andra sidan så kan väl inget annat än lite hederlig amerikansk industriell metal, av den finare skolan, piffa upp den ack så utdragna arbetsveckan. Lägg sedan till diselröksos från Göteborg och standardiserad jänkar-hardcore så har du ett bittersött vitaminpiller signerat av arrangören Triffid And Danger Concerts.
Transport League
Det började som ett sidoprojekt till populära B-Thong. Det fortsatte som en egen lika folkkär entitet under namnet Transport League. Från debuten Stallion Showcase (1996) och framåt har det varit helvetets boogie som spökat i lokalerna. Med ett ljud som klingar lika starkt som oljetråg doftar intar Göteborgskvartetten scenen med pompa och ståt. Det är synd och skam att bandet får genomlida det nya ”Stockholmssyndromet”. Det vill säga att är det mer än 20 minuter till konserten sitter folk hellre hemma och fiser in soffan. Inte bara för det synd för att bandet bjuder upp till en gungande show i sludgens tecken, utan det är även tråkigt eftersom Transport League uppvisar en sådan smutsig tyngd att det nästan är lite småsnusikigt. Det rycker vilt i foten när de dansanta boogie-partierna tar vid och gitarristen/sångaren Tony Jelencovich mässar djupt ned i coremuskulaturen. Visst, det är inte så spektakulärt att hjärnan kråmar sig av välbehag men det är tämligen lättsmält och härligt gubbigt. Kort och gott bjuder Göteborgs diseltuggande boogiecowboys på den perfekta uppvärmningen.
Betyg: 7/10
Textures
Det är 13 år sedan holländska Textures debuterade med sin potpurri av metalcore, death metal och progressiv musik. Att den flugit förbi undertecknads öra utan närmare granskning kan bero på att det låter amerikanskt, VÄLDIGT amerikanskt. Och inte heller av den där bra typen utan snarare musik producerad i studion med löpandebandet-principen. Sångaren Daniël de Jongh är ingen dålig publikdomptör och övriga medlemmar har hjärtat på rätta stället, trots dubbel uppsättning keyboards på scenen. Men den där innovativa ådran som alla reklamutskick påstår att bandet besitter känns snarare som en illa skrivet PR-trick. De vinner mycket på att de frivilligt satsar på ett så intensivt framträdande att whiplashskador ter sig som ett givet resultat. Nej, helt ärligt faller inte detta mig i smaken alls. Men vem är jag att råda när bandet har en aktiv publik som skakar på huvudena bra mycket bättre än den handfallna publiken som kollade på Transport League? Dessutom är det faktiskt riktigt kul att se en av gitarristerna ta rejäla Janne Långben-kliv över scenen med ett fånflin på läpparna.
Betyg: 6/10
Fear Factory
Amerikanska industrimetal-innovatörer som fortfarande bryter ny mark eller föredettingar som fallit ned i nu-metal träskets djup? Medan album som Soul Of a New Machine (1992) och Demanufacture (1995) blev milstolpar när de kom tynade bandet så sakteligen bort lagom till kalkonsläppet Transgression (2005). Något som är föga överraskande när slätstrukenhet blev nyckelordet som kröp in i jänkarnas musik. Därför är det ändå bra tur att bandet har mycket mer bett i musiken live än vad de har på de senaste årens skivsläpp. Det är till åskådarnas jubel som den rundnätta gitarristen och originalmedlemmen, tillika riffmaestron, Dino Cazares gör entré. Än mer höjs volymen när sångaren Burton C. Bell gör det klart för alla närvarande att det ikväll inte tas några fångar. Då albumet Demanufacture firar dubbla decennier är det självfallet det materialet som dominerar spellistan. Vilket ingen klagar på av allsången att döma. Det är med fruktansvärd auktoritet musiken dundrar ut ur PA-anläggningen. Den som inte självmant svänger sin hårman behöver bara ställa sig vid högtalarna för att vinddraget ska fatta tag i lockarna. Medan Burton hoppar runt på scenen som en förväxt groda ser trion av strängbändare till att i synkroniserad takt byta plats med varandra i tid och otid. Bandet må ha ett mer tillbakalutat scenspråk än Textures men väger upp för detta med år av erfarenhet. Indränkta i ett havsblått scenljus bevisar dessa rävar att det är i stridens smedja som stålet slipas.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Text och bilder: Cecilia wemgård
