Rent krasst har Vanhelgd huserat i musikkretsar sedan 2007. Innan dess spelades det ren death metal i konstellationen Ceremonial Execution. Och på dessa sju år har det blivit tre fullängdare varvid den senaste, Relics of Sulphur Salvation, klättrade högt på förra årets årsbästa-listor. Med en salig blandning av rå död och domedag är Vanhelgd en akt som lämnar tunga slag. Däremot har turnerandet kanske inte varit så flitigt som medlemmarna själva önskat.
– Det har varit brist på tid och möjlighet att få ihop alla scheman, säger sångaren och gitarristen Mattias ”Flesh” Frisk. Spelningen på Mörkaste Småland blir vår femte spelning i år och det är rekord för oss. Så vi är inte ett liveband på det sättet. Det blir mest festivalspelning, exempelvis var vi nere på Party San Metal Open Air i Tyskland och spelade i augusti.
Den respons som bandet har fått i kölvattnet efter släppet av Relics of Sulphur Salvation var över deras egen förväntan. Och även om Mattias är mer nöjd med vissa saker och mindre nöjd med andra så poängterar han att man aldrig bör komponera musik efter hur man tror att den ska tas emot.
– Vi är uppväxta med gamla Paradise Lost, My Dying Bride, Anathema och liknande band. Då ligger det ganska nära till lags att köra på i samma skola som de. När vi drog igång var vi mer fuck off-Autopsy death metal, å andra sidan har även Autopsy sina långsamma partier. Vi har inga ramar som säger att vi inte kan göra si eller så utan vi skriver en låt och hux flux kan det bli en doom metal låt eller en death metallåt. Nya materialet som vi har skrivit är ännu långsammare än det som finns på Relics of Sulphur Salvation.
Det är mycket svärta och hopplöshet i er musik.
– Mer och mer har vi skalat bort det tralliga. Det är inte mycket tjo och tjim om man säger så. Vi har jobbat mycket för att få in den svärtade känslan och då blir det lite långsammare tempo. Annars får man köra på som fan. Musiken kan vara en katalysator och en aspekt av känslan. Visst, mår man dåligt så skriver man bättre ”må dåligt”-låtar. Men på något vis tror jag bara att en musikalisk fokus på svärta bara är en annan aspekt av en känsla. Man måste inte nödvändigtvis må skit.
– Jag är så insnöad på det här eftersom jag jobbar som illustratör och målar mycket death metalomslag. Likadant blir det när jag jobbar som konstnär. Min verklighet är på sätt och vis den bildvärlden och musikvärlden. Det är min vardag.
Det är din katalysator?
– Jag tror att svärta är en inneboende aspekt av att vara människa. Man väljer sedan att antingen ge utlopp för den eller att hålla den instängd. Vi är ett band som repar väldigt ofta och jag märker att när jag inte repar så har jag väldigt mycket uppdämd aggression i kroppen. Det kanske är likadant med folk som går och tränar. Kanske har de att göra med endorfiner.
– Vi har jobbat med att skala bort det som bryter atmosfären vilket vi redan började med på Relics of Sulphur Salvation men det kommer att bli ännu mer tydligt nu. Vi har fått en större förståelse för vad som kommer ut ur andra änden av Vanhelgd. Ibland kommer man med ett riff till repet och tror att det kommer att gå snabbt men i slutändan blir det långsamt eller vice versa. I slutändan är det banddynamiken som avgör hur slutresultatet blir.
Mer om Mattias jobb som konstnär och illustratör kan ni läsa om i vår intervju från 2014 – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
