Death metal ska låta tungt, dystert och jobbigt. Med en sådan filosofi har Mjölbys Vanhelgd tagit metalvärlden med storm och klassas ofta som ett av de bästa death metal-banden Sverige har att ge. Med en konstnär som hjärnan bakom den östgötska maskinen är det lätt att förstå varför bandet har sådana framgångar.
Era skivor är kända för sina vita ramar. Hur kommer det sig att ni började använda vita ramar och kommer ni att fortsätta med dem?
– Det var redan på vår andra platta Chuch of Death (2011) som vi använde oss av en svart ram, säger gitarristen och sångaren Mattias Frisk. Vi ville ha något som bröt av. Jag tycker att det lägger ett ”allvarsfilter” på layouten som speglar vår musik bättre. Vi fick idén från ett annat band vid namn Griftegård som släppte ett album med svart ram. My Dying Brides platta The Angel and the Dark River (2015) har också en vit ram, men främst kom nog idén från skivbolaget Naxos som släpper klassisk musik. På Relics of Sulphur Salvation (2014) så använde vi oss av en vit ram. Ärligt talat ångrar jag att vi inte använde oss av vita ramar redan från början, vi kanske använder oss av vita ramar på re-releaserna.
Er musik har en makaber atmosfär. Var får ni inspirationen ifrån?
– Vanhelgd grundades med intentionen att kunna repa och skapa musik. Från början handlade det om att spela den musiken vi gillade, typ Kaamos och Repugnant. Efter ett tag kom vi överens om att det inte är särskilt intressant att skapa en sämre version av den sämsta låten från Mental Funeral (1991), det finns ingen mening i det. Vi utvecklade och utvecklade vår musik och runt tiden när vi släppte Relics of Sulphur Salvation kändes det som om vi tagit ett ordentligt kliv framåt. Det känns halvjobbigt, grått och lite öststats-känsla när man lyssnar på det. Jag lyssnar på en massa band som Grave Miasma och Dead Congregation som har ett ganska bullrigt ljud i kontrast till det typiska punksvänget, så det hjälpte oss att hitta vårt sound.
Hur menar du med ”öststats-känsla”?
– Att atmosfären ska vara grå och tung, det ska kännas i magen när man lyssnar på det. Jag gillar inte när musiken blir för party death metal eller för tekniskt… visst, jag kan gilla sådant ibland, men samtidigt är jag inte 18 år gammal och har inte heller ett behov av att försöka imponera. Jag har inget jag måste bevisa. Nu förtiden uppskattar jag att själva känslan är rätt framförd teknik. Spelglädjen är inte lika viktig som att självaste låten blir bra. Sedan så har vår musik ett drag av vemod och folkmusik i sig som funkar bra ihop med det vi vill uttrycka.
Skulle ni säga att ni skapar album eller låtar?
– Både och, vi vill skapa bra låtar som blir bra album. Vi vill inte ha något utfyllnadsmaterial på våra skivor. Vi släpper hellre en kort platta med sju bra låtar än en platta med tolv låtar där fem trycks in för att få en bra speltid. När vi skriver låtar jobbar vi med dem tills de blir bra. Under hela vår tid som band har vi bara skrotat en enda låt eftersom den inte passade. Ska man göra något så ska man göra det bra.
Skulle ni hellre låta det ta flera år mellan plattorna så ni är garanterat nöjda?
– Nej, sådana perfektionister är vi inte. Jag tycker själv att det ändå är bra att ha press på sig, annars får man inget gjort. Det är olika från band till band hur man ställer sig till deadlines, men det är något jag kör efter. Jag är färgad av det från mitt jobb som illustratör. På jobbet har jag alltid deadlines att hålla koll på. Jag finner alltid sätt att bli klar med jobbet i tid, så det smittar av på hur jag arbetar med bandet.
Hur kombinerar du bandet med jobb och familj?
– Jag är tvåbarnspappa så tyvärr har jag knappt någon fritid att lägga ned på bandet. Men när jag väl finner tid så sätter jag mig ner och spelar gitarr tills jag hittar något. Sedan är det tur att jag jobbar som illustratör också, när jag kommer på en text eller ett riff så kan jag ta en paus i arbetet för att skriva ner den. Det är en lyx som inte många har, man kan inte stoppa bussen för att testspela ett nytt riff.
