Datum: 2013-11-26
Föreställ dig att du går på en metalkonsert. Förväntningarna är höga, du är taggad och det är även resten av publiken. Precis när du tror att bandet ska dra igång så dyker istället en gubbe med hatt och banjo upp framför scenens backdrop och börjar spela till publikens jubel. Finns det något metalband som kan komma undan med ett banjo-intro? Ja, det finns det. Det bandet kommer från Danmark och heter Volbeat. Succébandet som blandar hårdrock, rock n’ roll, country och rockabilly (för att nämna några genrer) entrar scenen på Tele2 Arena i Stockholm efter ett inledande banjosolo strax efter klockan 21. Backdropen rasar och Volbeat drar igång konserten ordentligt med låten Doc Holliday från senaste plattan Outlaw Gentlemen & Shady Ladies, som även är namnet på turnén. Därefter fortsätter bandet med Hallelujah Goat från 2008 följt av Radio Girl från 2007. Redan tre låtar in märker man hur konserten kommer lyckas hållas vid liv i drygt två timmar – med en hejvild blandning av nya och gamla låtar.
Scenshowen som Volbeat har med sig på denna turné är riktigt imponerande. Det är lampor och pyroteknik i överflöd. Av den anledningen är det tråkigt att de valt att inte ha några storbildsskärmar med i den annars maffiga scenproduktionen. Detta är dock något som bandet själva, via Facebook, utlovat till nästa turné efter att ha fått en del kritik om detta under pågående turné.
Senast Volbeat spelade i Stockholm var på Hovet 2010, då med Thomas Bredahl på gitarr. Han slutade i Volbeat 2011, för att i februari i år bli ersatt av Rob Caggiano. Vissa kan tycka att Caggiano har gjort ett nedbyte från att tidigare ha spelat med Anthrax. Dock ser han ut att trivas mycket bra på scenen nu – och publiken verkar trivas med att ha honom där. Faktum är att hela bandet verkar trivas på scenen. Det låter samspelt genom hela konserten, även om de i stort sett aldrig står brevid varandra. Michael Poulsen lyckas även charma publiken gång på gång med sitt vackra leende. Dessvärre är publikresponsen under kvällen en avgörande faktor som sänker slutbetyget. Bandet gör sitt bästa för att få igång publiken, men det räcker inte riktigt hela vägen.
När det är dags för kvällens fjärde låt är det dags för publiken att komma igång också. Michael Poulsen uppmanar till circlepit och drar igång The Mirror And The Ripper. En liten del av publiken är med på noterna, men några springer åt fel håll i cirkeln vilket leder till att bandet avbryter och börjar om låten på nytt. Gör om, gör rätt helt enkelt! Att involvera publiken i sina spelningar har alltid varit en av Volbeats starka sidor. Ibland bjuder dem upp ett gäng på scenen, ikväll lånar Michael Poulsen en patch-prydd jeansväst av någon i publiken. Han noterar vilka tygmärken som finns med och spelar korta snuttar av Ace Of Spades, Breaking The Law och Run To The Hills. Sedan ges jeansvästen tillbaka till sin ägare. För min del känns dessa korta covers mest onödiga. Det framgår inte riktigt om det görs för att involvera publiken eller om det görs för att bandet ska få visa upp sina heavy metal-influenser. Jag anser att Volbeat har ett tillräckligt starkt låtregister själva, från alla sina fem album. Dock verkar publiken vakna till liv av de välkända riffen, så helt onödigt kanske det inte är. Att bandet kör en kort cover på Ring Of Fire innan de drar igång sin version av Johnny Cash-låten Sad Man’s Tongue kändes något mer acceptabelt.
Volbeats troligtvis mest välkända låt är Still Counting, som får avsluta kvällens konsert. Jag hade extremt höga förväntningar på detta nummer redan innan spelningen, då allsången gett mig gåshud de två gånger jag sett Volbeat tidigare. Det får jag dock inte denna gång, tyvärr. Drygt 9000 assholes in the room borde ha fått taket på Tele2 Arena att lyfta men så blir det inte. Men vad kan man egentligen förvänta sig av en Svensson-publik en tisdagskväll i slutet av november?
Den låt som får bäst respons under kvällen är Fallen, megahiten från Beyond Hell / Above Heaven (2010) som är tillägnad Michaels bortgångna pappa. Publiken må vara tråkig, men att vifta med armarna i de lugnare låtarna går minsann bra. Det är förståeligt, det är en fint nummer! För att inte dra ner varken tempot eller stämningen allt för mycket så blir nästa låt My Body. Då ska det crowdsurfas men först ska Michael visa hur det går till och slänger sig ut i publiken. Väl tillbaka på scenen utbrister han ”Someone grabbed my balls, I hope it was a lady’s hand!”. Sedan säger han att det är publikens tur att crowdsurfa, precis som att han tidigare i 16 dollars uppmanade alla brudar att sätta sig på folks axlar. Tanken är god och rolig men för min del ger båda dessa stunts festival-känslor, det är något som hör hemma på sommaren och utomhus. Inte på en halvfylld arena i slutet av november. Arenan i sig är det inget fel på, inte på bandet heller. Jag tror dock att de två hade passat ihop betydligt bättre om det varit några månader tidigare och taket på Tele2 Arena därmed hade kunnat vara öppet. Volbeat bevisade för mig på Bråvalla i somras att dessa festival-stunt går hem oavsett väder, men inomhus på en halvfull arena kändes det mest påtvingat.
Setlist:
Doc Holliday
Hallelujah Goat
Radio Girl
The Mirror and the Ripper
The Nameless One
Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Sad Man’s Tongue
Lola Montez
Heaven nor Hell
16 Dollars
Dead but Rising
The Garden’s Tale
Pearl Hart
The Human Instrument
Fallen
My Body
Pool of Booze, Booze, Booza
The Hangman’s Body Count
I Only Wanna Be with You
Extra:
Caroline Leaving
Cape of Our Hero
Maybellene I Hofteholder
Still Counting
Bästa: Lola Montez och Maybellene I Hofteholder
Sämsta: Att den här typen av spelning hör hemma utomhus. Saknade även 7 Shots.
Betyg: 7/10
Fler bilder från spelningen finns här!
