2013 tog norska black metalbandet Vreid en paus från turnerandet varvid deras basist Jarle “Hváll” Kvåle drog sig tillbaka till den norska obyggden i Sogndal. Där satte han igång med att skriva bandets kommande sjunde album, Sólverv. Ett album som söker sig tillbaka till den tid då norrmännen helt sjöng på norska och en svunnen era inom klassisk black metal av atmosfäriska propotioner. Via brev berättar Jarle om lugnet han fann i naturen men samtidigt om hur han fick tampas med tomheten på idéer.
– Efter förra albumet Welcome Farewell(2013) kände jag mig för första gången på många år helt tom på idéer, riff, texter och musik. Jag var mycket nöjd med albumet, men kände en udda tomhet på idéer inför det fortsatta arbetet. Normalt surrar tankar för musik och text kontinuerligt i min skallen, men nu var det tyst. Egentligen var det ganska härligt, jag slapp stressa. Under samma period tog jag exempelvis över en gammal familjestuga i Sogndal. Jag tillbringade en hel del tid där och sedan började saker att hända. Jag blev väldigt inspirerad av platsen, naturen och min egen historia. Så gick det några månader, och hör och häpna, så var jag klar med ett nytt album.
Men det är inte bara Sogndal som har fått stå inspiration till skivan utan den har även formats av bandets arv, historia, blod, familj och de starka familjeband som medlemmarna delar.
– Vi i bandet är släkt och har växt upp tillsammans som barn. Detsamma gäller med Terje “Valfar” Bakken(sångaren i Windir, förlaga till Vreid, dog 2004) och hans bror Vegard. Våra liv har påverkats av släktskap och vänskap i flera generationer. Vi hade nog alla haft starka relationer till varandra även om vi inte hade spelat tillsammans i samma band, men vår musik har definitivt skapat ett unikt band mellan oss. Flera av oss kommer från samma gård med rötter och historia 1000 år tillbaka i tiden. Denna historia, våra närmaste förfäders historia och nutiden, är alla viktiga faktorer och inspiration för vårt arbete.
Sólverv är den första plattan sedan I Krig(2007), där lyriken åter igen enbart är på norska. Varför valde ni denna vinkling?
– De första idérna till detta album var faktiskt på engelska. Men så fick jag lust att pröva att skriva en vers på “sognamål”(norsk dialekt). Då föll allt på plats, och jag bestämde mig för att skriva ett helt album på vår dialekt. Eftersom albumet till stor del är inspirerad av min hemstad så skulle det bli helt fel att skriva detta album på engelska. För att detta album skulle bli fullständig var det tvunget att skrivas enbart på sognamål.
Skulle du även kunna berätta lite om det rent estetiska kring den booklet som följer med skivan?
– Kim Holm har gjort alla konstverken. Han är ett geni och hans tolkningar av min musik och text är minst sagt inspirerande och fascinerande. Jag ger han några idéer om vilken riktning jag vill att allt ska gå i och han hade ett nära samarbete med musiken och texterna. På detta sätt öppnar sig en helt ny dimension. Att se hans visualisering av vårt uttryck är en underbar upplevelse.
Musiken har, som vanligt, betytt otroligt mycket för Jarle och stress är det sista som får sippra in i hans kompositioner. Har han ingen inspiration till att skriva blir detta heller inte av men kommer idérna plötsligt är han beredd att släppa allt för att ge sig på komponerandet. Till nya skivan är det också många äldre idér som ätnligen har fått simma till ytan vilket gör att musiken gör en lätt nickning till norrmännens kulturarv.
– Öppningstemat på låten Haust har funnits i skallen på mig i många år. En annan låt som har legat en tid är Når byane brenn som jag skrev till albumet V(2010) men som inte passade in på den skivan. Inför nya skivan hämtade jag fram den igen och arrangerade om den. Detsamma gäller öppningstemat på Fridom med daudens klang. Titelspåret Sólverv lät förut väldigt annorlunda men på en tur över Hemsedalsfjället på väg till stugan så uppenbarade det sig för mig vad som var fel med låten, och vad jag var tvungen att ändra. När jag kom till stugan spenderade jag fem minuter med gitarren för att sätta detta på pränt. Låten har förändrats avsevärt och jag tror att det är en av dem absolut bästa låtar jag har skrivit.
Text: Cecilia Wemgård
