Centinex bildades i Hedemora 1990 när det svenska death metalscenen verkligen började ta fart och spotta ur sig storheter som Dismember, Entombed med flera. Som ett av de första banden inom denna våg av brutalitet har de i efterhand kommit att få kultstatus inom branschen. Därför kom det för många som en överraskning när bandet lade ned verksamheten 2006 och dess medlemmar kom att husera i andra band såsom Demonical och Interment. I åtta år var det tyst kring bandet men så under förra året kunde månget fans hurra igen. Centinex var tillbaka och det med besked. Med nya plattan Reedeming Filth(2014) tog bandet tillbaka den tid de förlorat. I pressrummet på festivalen Mörkaste Småland berättar den gladlynte basisten och originalmedlemmen Martin Schulman om hur vägen tillbaka såg ut.
– När vi lade ned Centinex handlade mycket om medlemsstrul samt att vi var osäkra på hur vi ville att bandet skulle låta. Efter femton år hade vi kommit till en punkt där vi ville lägga ned allt. Det var då jag startade Demonical för att få börja om från scratch och göra allt på mitt sätt. Under alla dessa år har det gått riktigt bra med Demonical men det har också funnits ett sug efter Centinex. När Centinex höll på under sin första period så var det klassisk svensk death metal som gällde. Demonical är också svensk death metal men jag hade material som inte passade in i bandets koncept. Så att dra igång Centinex igen var en tanke som alltid fanns där.
– Jag fixade nya medlemmar och frågade väl inte alla gamla medlemmar om de villa vara med, men några stycken tog jag kontakt med. Det har varit så populärt nu med att gamla band gör återföreningar och åker på någon turné där de spelar första skivan i sin helhet. Jag ville inte göra något sådant utan jag ville starta upp bandet igen och ha en annan musikalisk inriktning. Sedan har jag fått frågan om varför jag kör under namnet Centinex när jag borde starta något eget eftersom det inte är den gamla klassiska uppsättningen av medlemmar. Visst, det kan jag hålla med om men ändå inte.
Även om Centinex inte är det största namnet inom svensk death metal så är det väl ändå ett namn med en viss legendstatus.
– Framförallt är hela death metalscenen både trendig och hypad idag. Det är band i mängder som väljer att både återsläppa sin diskografi och som återuppstår för spelningar. Sedan är det jag som faktiskt har startat Centinex en gång i tiden, och om jag då vill starta det en gång till så har jag all rätt att göra det och skita i vad folk tycker. Jag ville göra en återförening utan att det blir den här typiska återföreningen. Folk har också förväntat sig att vi ska fokusera på det gamla. På alla spelningar som vi har gjort sedan nystarten så har vi bara spelat låtar från senaste plattan Reedeming Filth. Vi har vägrat att köra gammal skåpmat och folk har både tyckt att det har varit coolt samtidigt som de känner att de har blivit lite lurade över att vi inte lever på gamla meriter. Vi vill inte vara som alla andra band. Dessutom har vi inte orkat repa in gammalt material.
Martin är nog med att poängtera att den musik Centinex fokuserar på idag är i samma ådra som deras klassiska musik trots att den har fått sig en annan inriktning. Därför är det inte en omöjlighet att gamla låtar kan komma att slinka in i setlistan i framtiden. I grund och botten är Centinex fortfarande ett band med lika starka rötter i den svenska scenen som i Floridas death metalscen.
– Gammal svensk death metal och Florida death metal är stilar som jag personligen håller nära hjärtat. I Demonical är fokusen på att det ska låta väldigt svenskt och det som har legat mer åt florida-scenen har fått hamna i Centinex. Många har frågat mig hur jag orkar hålla igång med två band samtidigt och framförallt hur jag kan hålla isär dem. Det är enkelt, Demonical är mer svenskt och Centinex ligger mer åt den amerikanska scenen.
Hur stort blev intresset kring Centinex när Daniel Ekeroth släppte boken Swedish Death Metal 2007?
– Hela den gamla death metalscenen i Sverige fick sig ett redigt uppsving när den boken kom. Det fanns en hel uppsjö med band som var aktiva på 90-talet men som kring 93-94 lade ned när death metalvågen hade lagt sig och det som gällde var norsk black metal. Death metal musikerna skaffade hus, barn och fru. Nu när de är runt 40 plus så startar de upp banden igen. Så i grund och botten gjorde den där boken otroligt mycket för hela scenen. I längden var det även det som gjorde att jag startade Centinex igen. Sedan den där boken har kom har det alltid funnits en efterfrågan även om vi har återsläppt vår diskografi både en och två gånger.
Svensk old school death metal har alltid varit synonymt med Stockholm. Men Centinex är från Dalarna. Hur såg er scen ut under det tidiga 90-talet?
– Om man ser på det tidiga 90-talet så var det mycket som skedde i Stockholmscenen och sedan kom Göteborgsscenen med sina band. De stora banden kom från dessa två städer. Sedan fanns det en jävla massa andra band ute i landet som inte blev lika stora. Man pratar om de stora städerna men glömmer att det fanns band i allt från Uppsala till Avesta och Västerås, för att nämna några städer. Den scenen som vi hade i södra Dalarna hade band så som Interment, Entrails och Uncurbed (kängpunk/crustcore!). Sedan hade vi närheten till spelstället Rockborgen i Fagersta. Det finns otroligt många klassiska spelningar som har skett där.
– Hela scenen såg annorlunda ut på den här tiden. Man får också komma ihåg att när det inte fanns internet så var man begränsad till personliga kontakter och brevskrivning. På ett sätt kan jag ibland sakna den här tiden. På sätt och vis var det bättre förr. Ens livssituation när man var 18-19 år gammal ser så annorlunda ut från den man har idag. Då fokuserade livet på att repa två dagar i veckan, dricka folköl och gå på spelningar. Nu har man blivit vuxen och detta gäller nog alla band; allt ser så annorlunda ut idag. På ett sätt saknar jag det gamla eftersom man bara kommer ihåg det positiva från det förflutna. Å andra sidan är det lättare att kommunicera idag.
Text och foto: Cecilia Wemgård
