Datum: 2016-10-15
I krig och kärlek sägs allt vara tillåtet. Kanske är det också därför som den ena av kvällens två akter har fördjupat sig i krigets symfonier medan den andra akten fokuserar på ett komedifyllt hyckleri av katolska kyrkan och dess estetik. Allt i ett virrvarr av heavy/power metal på ett Klubben i Stockholm där mer än 600 biljetter visar upp en publik lika vild som ett flock rabiata vildkatter.
Civil War
Det är snart dags för svenska Civil War att släppa skivan The Last Full Measure, den sista i deras trilogi om amerikanska inbördeskriget. Med soldatjackorna i högsta hugg och en förinspelad bas gör Sabatons lillebror entré med pompa och ståt på scenen. Syntharna smattrar tätt i ett galopperande tempo tillsammans med marschtaktstrummandet. Något som vida överstiger allt i ljudmixen under de första minuterna av showen och ger en gediget skev ljudbild. Visst räddar sångaren Nils Patrik Johansson (Astral Doors) en hel del av showen med sitt nasala sjungande och energiska scenspråk. Ja, helt ärligt får det nog erkännas att detta är ett av de bättre framträdandena bandet har genomfört under de senaste åren. Dock känns det som att en jämnare ljudbild hade höjt bandet till en helt oanad nivå. I övrigt är det dock fruktansvärt befriande att se ett förband som inte bara litar på att deras publik är där i tid, utan även vågar börja spela fem minuter innan utannonserat klockslag. Att grabbarna har lockat till sig en trogen åskådarskara är väl aldrig så tydligt som nu när folk ler ikapp med bandet och på kommando brister ut i allsång. Ett missförstånd här och en felspelad ton där renderas till en världslig sak när Civil War visar i vilket bås krigshästen ska stå.
Betyg: 7/10
Powerwolf
Vad får du om du korsbefruktar Ghost med en religiös varulv? Förmodligen den tyska konstellationen Powerwolf vars namn är så synonymt med vad de levererar på scenen att det nästan är löjligt. Rumänska varulvslegender, lite hederligt humoristiskt användande av katolska element och texter som ligger bra mycket närmare bröderna Grimms original än Disney-versionen är vad som bjuds fram på nattvardsaltaret. Med en ståtlighet och ett enerverat pumpande av adrenalin får publiken helt enkelt bara finna sig i att medverka i den allsång som tycks lyfta taket utan smärre problem. Trummisen Roel van Helden tittar hungrigt ut över publiken medan bandet skrider till verket under elakartat mässande. Den rundnätta sångaren Karsten ”Attila Dorn” Brill uppvisar inte bara en charmant attityd utan även en myndig stämma med operaliknande undertoner vilket snabbt förvandlar de latinska fraserna till en inspirerande mässa.
Det är skamligt att behöva synda i kyrkan men det är svårt att inte utbrista i ett häpet ”helvete vad ballt” när folkmassan vrålar med i refrängen till inledande Blessed and Posessed med en uppspelt vrede som tagen från helvetets femte krets. Lägg sedan till att keyboardisten Falk Maria Schlegel spenderar varje minut (när han inte behöver plinka på sina tangenter) med att göra Attila sällskap vid scenkanten och hetsa publiken. I slutändan har du ett väloljat maskineri som involverar både publik, band och en arbetsiver som motsvarar 48 timmars konstant drickande av energidrycken Red Bull. Attila leder skoningslöst mässan vidare som vilken högexemplarisk liksminkad publikdomptör som helst. Enda skillnaden är att han får hårdrockspubliken att skamlöst skandera ”Ave Maria” om och om igen. I slutändan bjuds Stockholm på en vargaflinsbred hitkavalkad där det ostiga mellansnacket faller på plats som en förlorad pusselbit tack vare tyskarnas karismatiska jävlighet och strängbändarna Greywolfs filurigheter. Ja, vid kvällens slut är det nog fler än bara bandet som inte skulle säga nej till att få sig en redig törstsläckare ur nattvardskalken.
Betyg: 9/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
