Datum: 2017-05-18
Ska man krossa Norden ska man göra det med besked. Mellan 1563 och 1721 har sex större krig mellan Sverige och Polen ägt rum. Alla med blodig utgång. Det var först vid freden i Warszawa som de två länderna slutade vara ärkefiender. Sedan dess har det varit hyfsat lugnt… tills nu! När Vader, med landsbröder, intar Kraken i Stockholm sker det med tungt artilleri och ilsket smattrande baskaggetramp.
Nox Vorago
Svulstig atmosfärisk black metal från Göteborg. Så kan man enklast beskriva Nox Vorago som plockar över den svenska stafettpinnen från uppvärmningsakten Aktaion. Sedan 2006 har sångaren Johannes Nyström och keyboardisten Magnus Andersson korsbefruktat sina brutalare smaklökar med de aningens mer progressiva. Resultatet är ett ståtligt framträdande i avskalat format. Glöm blod, eld och pentagram i stål. Här är det musiken som får tala och tala gör den väl. De unika maskerna som pryder varje medlem är ett precis lagom mystiskt inslag. Fördelen med den minimala scenshowen är också att inget göms bakom glam och sköna ytor. Här är det naket och direkt på sak som gäller, vilket får bandet att kraftigt stå ut från mängden. Där moderna black metal band gärna gömmer sig bakom en uppsjö av estetiskt snygga symboler är Nox Vorago en ärlig akt som sätter välkomponerad musik framför sataniska klyschor. Det finns fortfarande småsaker att jobba på men nog längtar man redan efter en tredje skiva från sextetten.
Betyg: 6/10
Thy Disease
Att Kraków-baserade Thy Disease en gång i tiden slängde ur sig renodlad death/black metal är svårt att tro när man hör deras moderna industriella tappning. Det har dock gått många år sedan millennieskiftet och den enda kvarvarande originalmedlemmen Dariusz Styczeń(gitarr, bas, programmering) verkar tycka att det är bra mycket roligare att spela en hybridgegga där Pain, Pantera och Cannibal Corpse tycks vara förebilderna. Ljudbilden känns dock större än förväntat och precis lagom intressant för att en inte ska dra åt sig öronen. Visst är många av låtarna utdragna och stundom tycks musiken mala på i evighet. Dock är det överraskande att se den gänglige och kortklippte Sebastian Syroczyński(sång) hoppa runt som en överaktiv groda i sina pösiga ravebyxor medan han vrålar sönder lungorna. Inte illa pinkat men cigarren förtjänar de icke.
Betyg: 6/10
Decapitated
Polska Decapitated har kommit långt sedan 2007 och den bussolycka som tog medgrundaren och trummisen Witold Kiełtykas liv. Turné på turné har betats av och med kommande skivan Anticult mindre än en månad bort är det ett snortaggat band som beträder scenen. Här får uttrycket ”fullt ös medvetslös” en helt ny innebörd. Med dreadsen vinande som en månghövdad piska sätter sångaren Rafał Piotrowski bra fart på publiken. Här är det death metal med sju helsikes sjögång som gäller. Mycket kan tillskrivas trummisen Michał Łysejko som lyckas bibehålla ett tight spel trots att hans spelstil skenar snabbare än en maratonlöpare på upploppet. Som kontrast på detta ger basisten Hubert Więcek ett bistert intryck även om han ger basen en touch som får den att falla väl in i helheten. Det är något med bandets rutinerade framträdande som nästan gör en lite småkåt. Varenda ton och rörelse är synkroniserade utan att det vare sig blir förutsägbart eller tråkigt. När bandet brakar loss i Nest är responsen ögonblicklig varvid en adrenalinstinn Rafał ser ut som att han är redo att ge sig ut i publikhavet och leverera en blodig knogmacka ifall någon protesterar. Det här må vara musik som blir uttjatad på skiva men som i livesammanhang får en att undra vart tiden försvann.
Betyg: 8/10
Vader
Den polska dödsmaskinen Vader har underhållit sin publik sedan tidigt 80-tal. Kvalitén på alstren har dock varit upp och ned sedan början av 2000-talet. Tibi et Igni(2014) var ett mästerverk som fick det att vattnas i munnen. Uppföljaren The Empire(2016) var lika pissljummen som ointressant. Men vad än Piotr Paweł Wiwczarek(sång,gitarr) skiter ur sig så står en sak fast, live är deras lägsta nivå snäppet bättre än majoriteten. Ta bara en sådan sak som att de får gitarrplånk på elitnivå att se barnsligt lätt ut. Ja, det här är verkligen ett band som är i gasen från ton ett till det bittra slutet. Vrålen är ilskna, strängbändarna verkar sätta en heder på att bräcka varandra i klassiskt ”häftiga” poser och en glad Piotr är en skenheligt förbannad brölare. Sedan är (tyvärr) en show med Vader alltid en show med Vader. Överraskningsmomenten är få och även om kvalitén är hög vore det kul att någon gång få spärra upp ögonen i ett förvånat flin. Helt ärligt skulle polackerna behöva dundra in på scenen med en stridsvagn av modell PT-91 Twardy för att åstadkomma en sådan reaktion. Polskt stål må bita skarpt, men så länge man fortfarande kan kippa efter andan är det inte dödligt.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto och text: Cecilia Wemgård
