Förra året vid den här tiden, skrev jag om hur social fobi kan vinna över hårdrocken. Eller snarare över hårdrocksfestivaler. Tanken på att åka till en människotät, intrycksspäckad plats och gå på ett antal spelningar väckte många motstridiga känslor. Längtan och ett visst mått av förväntan, men mest av allt skräck och ångest. Jag skrev om det, för att bilden av den partyglada hårdrockaren som ägnar vinterhalvåret åt att räkna ner dagarna till nästa festivalperiod, stundtals tycks vara gjuten i cement. Sällan känner jag mig så utanför, som när jag genuint vill våga något jag ser att många tycks göra utan att känna ångest. Nu är ännu en sak på den listan avbockad.
För tre veckor sedan var jag på min första festival någonsin: Metallsvenskan. Beväpnad till tänderna med regnskydd, resplan, hotellrum och ångestdämpande mediciner begav jag mig iväg till Örebro för två dagars metal och fotboll. Orolig och stressad in i det sista, lättretad och med ett kontrollbehov från helvetet hittade jag fram till såväl hotell som festivalområde – och fick två grymma dagar. Blöta och leriga, men fantastiska. Jag såg sju band live för första gången, träffade på många trevliga människor och hade förmånen att komma undan från alla intryck och vila hos Mike och Cecilia i Mikefashions försäljningstält. Jag kan lugnt säga att den förmånen var en ren nödvändighet. En rullstol, en blindkäpp och kryckor syns. Funktionshinder varken kan eller bör jämföras, men när jag klev in på festivalområdet syntes varken min autism, min ADD eller min sociala fobi. Jag vet inte vad andra oroar sig för på festivaler. Stuka båda fötterna i leran? Fyllebråk? Höga förväntningar som ska gå i kras? Jag oroade mig för att inte orka. För att inte passa in. Missförstå mig rätt: jag har aldrig i hela mitt liv lockats av tanken på festivalmiljöer i sig och trodde mig inte för ett ögonblick vara uttittad. Jag undrade bara om jag skulle kunna slappna av och njuta.
När Candlemass och senare Behemoth i princip stängde av alla andra intryck på Brickebackens IP under fredagen, försvann varje spår av känslan av att inte höra till. Det enda som existerade då var det som utspelade sig på scenen. Att jag fick rysningar av Under The Oak och att fullmånen lyste under Messe Noire.
Min första festival är, alla förberedelsenojor till trots, förknippad med nästan enbart positiva minnen. Jag hade gärna haft mindre lera och trötthet, men övning ger färdighet och jag kände mig listigare än ett helt rävgryt när jag knöt plastpåsar runt mina skor och klarade mig undan genomsura strumpor. Nästa år packar jag ner fiskebyxor och skygglappar. Jag har nämligen insett till sist, att jag inte behöver upprätthålla några fasader eller hymla om mitt behov av bekvämlighet och trygghet. Alla vi hårdrockare med våra skilda svårigheter och lättheter, från hormonsvajiga trettonåringar till sega gubbar och gummor, får plats.
Text och foto: Julia Gill
Foton tagna med mobilkamera.
