Ibland måste man tappa upp känslan av det gamla för att kunna producera något som är fräscht och nytt. När svenska H.E.A.T gör sig redo för skiva nummer sex är det en spirituell uppföljare till den 13 år gamla debuten. CrankItUp ringde upp trummisen Don Crash mitt i packandet av turnébagage för ett kort samtal om nostalgi och tv-spel.
— Tankegångarna kring nya skivan II är att när vi släppte vårt självbetitlade debutalbum var vi bara ett gäng grabbar som älskade hårdrock och skrev musik. Vi tänkte inte så mycket och det är väl därför vi har döpt den här skivan till just siffran två. Kort och gott har vi inte känt utan vi har skrivit en massa hårdrock.
Hur var det att komma in i det gamla tankesättet ni hade kring skivdebuten?
— Det handlar om att inte känna efter och tänka så mycket. Med de andra plattorna sa skivbolaget sitt och vi funderade ofta kring vad fansen tyckte. Nu tog vi upp en gura och skrev några balla riff. Det var mer oss, så som vi var under 2007.
Den här skivan gör ni på egen hand så jag utgår från att i har haft mer frihet?
— Ja, det är ju det, men jag vet inte… vi märkte inte så mycket skillnad förutom att det tog längre tid. En producent är oftast som en orkesterledare som styr upp saker och ting och säger att det här är rätt eller fel väg att gå. Nu har det inte funnits någon som parerar, utan vi har gjort det som vi är bäst på. Det är egentligen inte så komplicerat och det är inte första plattan vi har spelat in. Den här plattan har tagit längre tid att spela in, men på förra skiva Into the Great Unknown (2017) lade vi ner mer tid på att skriva låtarna. Där försökte vi verkligen åstadkomma och det är det som skiljer den här skivan från förra.
Personligen gillar jag känslan av nostalgi på skivan. Jag minns eran första spelning på Galaxen när ni precis hade slutat använda namnet Trading Fate. På bandlistan var ert namn överstruket med märkpenna och någon hade skrivit dit H.E.A.T istället. Kommer du själv ihåg den aftonen?
— Du skämtar?! Vad häftigt! Shit pommes. Jodå, jag kommer ihåg den, men var det verkligen vår första spelning? Tack för att du påminde mig. Jag vet också att jag har några gamla demosar som vi brände på cd-skivor. På dessa står det att vi är H.E.A.T. men att man måste maila Trading Fate för att komma i kontakt med oss.
Vilken resa ni har gjort sedan dess.
— Ja, verkligen. Vi har kommit långt och vi har gjort så otroligt mycket. Sex studioalbum, live-dvd, en best of platta, två lp skivor och så känns det som att vi har gjort 92 varv runt jorden på turnéer.
Och nu är ni tillbaka och nosar på den eran igen.
— Jag tänker mer att det är tillvägagångssättet och inte låtarna eller soundet som är som när vi begav oss. När jag lyssnar och tänker på de första skivorna så är de någon form av sidogenre till vad vi har gjort nu. Nu är det mer hårdrock och då var det mer ett genuint sound från 80-talet, melodisk hårdrock i stil med Journey och Chicago. Det var ett mildare sound på de tidigare plattorna och nu är det mer av en käftsmäll.
Var det någon låt som bara skrev sig själv?
— Ja… nej… jag vet inte riktigt, det är alltid ett virrvarr när vi spelar in. Låtarna var inte riktigt färdiga när vi gick in i studion så inget skrev sig självt. Det fanns en del arbete kvar att göra samtidigt som jag ändå måste trycka på att vi inte hade så mycket eftertanke. Det var nog lite pusslande ändå. Så på rak arm måste jag svara “nej”.
Kan du berätta mer om We Are Gods?
— Det är inte jag som har skrivit den och jag vet inte riktigt vart fröet till den kommer ifrån. Jag tror att det är Jona Tee (keyboard) som har skrivit den. Den sticker ut lite på skivan och är en modern heavy metal låt som har fått en 80-tals skrud. Vad tyckte du om låten?
Den känns väldigt tung samtidigt som den är fräsch.
— Just den låten är en låt som har behövt växa hos mig. Jag tror att den låten också är en låt som lät annorlunda från början. Den skrevs nog som en modernare låt men när vi har spelat in den, och alla har fått sätta sin prägel på den, så har den tagit mer plats.
Är det inte väldigt givande att se en låt utvecklas på det sättet?
— Det är jättekul och fantastiskt. Det är så himla kul när man tycker att det blir bra. Framförallt när det känns lite otippat. Samtidigt kan det vara åt andra hållet där man på demon känner att låten fäster, men sedan när man spelar in den och mixar så får man bara inte till den. Ibland blir det som sagt åt andra hållet och man får göra en “kill your darlings”. Det gäller att kunna släppa känslorna för de gamla låtarna, att vara lite objektiv.
Själv tecknar jag en del och brukar skanna in bilderna i olika steg ifall det skulle gå åt faderns. Brukar du också göra så?
— Nej, skrattar Crash. Däremot brukar vi skicka demosar mellan varandra och till Japans som alltid vill ha bonuslåtar på sina släpp.
Är detta givande eller en börda?
–Det är ofta en börda faktiskt. Det ska alltid vara bonuslåtar och trots att vi har valt låtarna med omsorg vill de alltid ha mer. Då får man börja leta efter någon gammal demo eller någon akustiskt inspelning.
Har ni någon gång släppt iväg något bonusmaterial som ni inte är nöjda med?
— Faktiskt inte, det spelar inte riktigt lika stor roll och har inte samma prestige. Man kan skicka iväg lite vad som helst och det är där charmen ligger. Gillar man oss kan man nog hitta många guldkorn i Japan Pressarna.
Rätta mig om jag har fel men i videon till One By One så verkar ni vara inspirerade av gamla side-scrolling slagsmålsspel från 80-talet.
— Det är Dave Dalone (gitarr) som har skrivit manuset till den och viss har den drag av Street Fighter över sig. Det handlar om en dåre med superkrafter, superhjältar och dataspel och allt möjligt så på det sättet är det en 80-tals video. Vi har aldrig haft någon animerad video tidigare och jag tycker det är ashäftigt. Vi hittade en kille på nätet som går under namnet Flockofcrows som tog sig an uppdraget.
— Det är så coolt att man kan ha en idé, berätta det för en galning på internet som både handritade och animerar det. Jag kan inte ordagrant manuset men jag kan säkert hitta det om jag kollar mailen, jag vet att det var över en A4-sida långt. Dave var supernoga när han skrev allt så det är supermycket detaljer; från vilket märke på bilen det skulle vara till exakt när en skyline skulle synas.
Hur är er egen relation till dataspel?
— Vänta lite! Jag tror Dave är här, han ska lämna en väska. Vi flyger till USA imorgon för att spela på Monsters Of Rock Cruise och han står bredvid mig nu så om du hänger kvar ska jag ge honom luren.
Crash gör en snabb presentation av undertecknad samt en summering av frågan innan han skickar över mobilen till en stressad Dave som gör ett temporärt inhopp.
— Jag är uppvuxen med 80-tal och 90-tal i all form av media. Om man tycker det är häftigt så gillar man denna typ av media och det blir ett naturligt uttryck dels för hur låten låter, men också för vilka vi är. Den ensamma hjälten är ett starkt tema från den här eran. TV-spel har jag dessutom spelat en hel del genom åren. Framförallt äldre konsoler.
I bakgrunden frågar Crash om Dave ändå inte nyligen har köpt ett Nintendo 8-bitars och innan diskussionen spinner iväg på tv-spel försvinner gitarristen iväg med ett skratt och dagens spirituella citat; “Keep on rocking in the almost free world!” Kvar blir Crash som avrundar intervjun med att tacka för sig.
Text: Cecilia Wemgård
