Datum: 2015-10-02
Efter en mycket lyckad förfest är det nu dags för festivalens första riktiga dag att gå av stapeln och det gör den med besked. I den stora mässhallen har tatuerare från hela världen samlats för att måla sina kunder med nålar och bläck. Skivförsäljningens diskar faller nästan ihop under tyngden från vinylerna och på smyckesborden blandas djurskallar med rostfritt stål. Med en lika bisarr som gemytlig stämning är det hårdrock och konst som gäller för hela slanten. Medan funktionärerna håller på att förbereda morgondagens konstutställning finns det under tiden en gedigen fotoutställning vid baren som blandar både konsertfotografier med djurbilder. Kort och gott bjuds det på lite av varje och till tonerna av trubadur (på kanske lite allt för hög ljudnivå) ramas all detta in till en mycket intressant helhet. Det är en lugn festivalstämning som hägrar över lokalen och en viss spänning i luften inför kvällens konserter.
The Embodied
Jönköpingsmetal av fin kvalité med snart tio år på nacken. Som en upphottad version av klassisk heavy metal är The Embodied pang på rödbetan från första ton. Jönköpingsborna har på skiva verkligen inte fallit undertecknade i smaken men live är det en helt annan femma. med en trummis som smiskar skinn så att det låter som pistolskott, och en sångare som bjuder på sig själva till max blir spelningen lika svettig som intim. Med allsångsrefränger som skiner i låten ’Death by Fire’ går detta hem som en riktigt bra uppvärmningsakt. Publiken är på och bjuds in att medverka. Trots det stora mellanrummet mellan åskådarna och bandet finns det ändå en explosionsartad energi som lyfter taket. Sedan konstras detta av lagom ostiga texter och låten ’Raven God’ är nog inte det starkaste kortet i gruppens låda. Däremot är musiken precis sådär lagom elak utan att tappa sin familjevänlighet. Kort och gott är detta ett band som kommer att funka som en riktigt bra introduktion till hårdrocksmusiken för nästa generations ynglingar. Kanske är det också dessa ynglingar jag ser i salens minsta fan som gratuleras på födelsedagen.
Revalations
I vissa partier dras tankarna till en ungt Candelmass, andra stunder är det renodlad 70-tals hårdrock som dominerar musikbilden. Efter att The Embodied använt hela scenen som spelplan tycks Revalations stå still i jämförelse. Visst är musiken svängig och tekniskt bra men i örlighetens namn görs det inga större försök till att locka publiken att delta i showen. Scenspråket passar musiken och med ett mickstativ som ser ut att vara hämtat i polkagrisstaden Gränna så ligger det en viss mysig humor över bandet. Det är mysigt för öronen men föga intressant för ögonen. Sådär lagom själsligt utan att bli allt för engagerande. 70-talet var kanon men när varenda tjomme i byn ska ha det som inspiration känns marknaden avsevärt mättad.
Root
I en egen black metalskola för sig själva har Root kommit att bli synonymt med dekadent konstigt. Formade i ett kommunistiskt Tjeckien, och med en sångare som inrättade en falang av Chruch of Satan i landet, är det satanism och djävulskap på agendan. I ett skymningslandskap mellan första och andra vågens black metal är Root i mångt och mycket obeskrivbart. Med sångaren Big Boss bakom micken är det stundom till att bevittna en svart mässa och stundom till att undra hur något så illa faktiskt kan låta bra. Vi blir tillfrågade om vi kommer att minnas honom efter hans död innan bandet går loss på ’Remember Me’. Grymtande, mässande, kraxande och med ett djävulusiskt skratt vaggar den 63årige mannen runt på scenen medan hans bandkamrater snarare agerar som ett poserande heavy metalband. Speciellt basisten Igor Hubík som lyckats klämma ned sin underkropp i ett par av de mest tight sittande kreationer till spandex undertecknade har bevittnat. Med avslutande ’666′ klingar tjeckernas musik ut i natten medan folket vrålar av lycka. Att bandet har lyst med sin frånvaro i Sverige i nästan ett decennium är en sorglighet som det äntligen har råtts bot på.
Artillery
Lite tjockare, och lite skalligare men ta mig tusan om inte thrashen fortfarande låter näst intill lika bitisk som den gjorde under 80-talet. Danska Artillery är en skojfrisk skara gubbar som mer än gärna drar av typiska rockstjärneposer framför kameran. Explosionsartat och kul och i frontmannen Michael Bastholm Dahl har danskarna en frontman som inte bara är ett decennium yngre än de andra. Han ser till att kanalisera den fart som alltid har varit Artillerys signum och ger detta en fast förankrad form. Publiken är må hända halverad sedan Roots framträdande men det den saknar i mängd kompenserar den för i röj.
Blaze Bayley
Blaze Bayley är ett mycket kärt återseende på Huskvarnas scen. Den gamla Iron Maiden-sångaren är tillbaka för andra året i rad med lika lite hår och extra mycket hull. Dock är britten inte en man som enbart lever på gamla meriter utan denna pågående turné har dedikerats till den debutskiva som Blaze, under eget namn, klämde ur sig vid millennieskiftet; Silicon Messiah. Med denna som grund bjuder han till på en fartfylld resa i den klassiska skolans heavy metal. Med en bastant stämma som fylls av själ bjuder han till på sitt karaktäristiska sätt där uppspärrade ögon, villt flaxande armar och hetsande kroppsspråk är vardagen. Blaze sjunger med hela kroppen, och när han inte står halvvägs ut i publiken för att nästan välsignande lägga handen på deras panna, skojar han runt med grabbarna från Absolva som agerar kompband. Hur vida han är Iron Maidens bästa sångare eller inte låter vi vara outforskat, faktum är dock att han bjuder till på material som Iron Maiden inte ens själva har bejakat live. ’Virus’ är en sådan låt möts och den bemöts av ett öronbedövat stampade som får golvet att vibrera. ’The Clansman’ må vara en låt som betats av otaliga gånger förr men med sina mörka bastanta ton får låten en helt annan pondus genom Blazes stämband. Att avslutande ’Fear of the Dark’ är en låt som näst intill spelats sönder får man helt enkelt bara acceptera. Den är fortfarande en publikfavorit som med bravur får avrunda festivalens andra dag.
Text och foto: Cecilia Wemgård
