De kom, vi såg, de segrade. Det börjar bli lite av en standardfras när Iron Maiden besöker Sverige, denna gången var inget undantag. Det var snarare tvärtom, under de fyra gångerna jag sett bandet har frasen aldrig varit så korrekt beskrivande som nu. Det var något magiskt vi fick uppleva i Solna under gårdagen.
Bruce Dickinson ville testa om nybyggda Friends Arena kunde ta 55 000 svenskar. Nog kunde den göra det, även om det stundtals var nära att brista, till exempel under de inledande tonerna till The Trooper, när Run to the Hills tog fart och liknande process gick på repeat under den alldeles fenomenala Fear of The Dark. Det var en magisk atmosfär som fyllde arenan under kvällen. Publiken lydde minsta lilla order de fick och bandet tog tacksamt emot, det är en kärlek svår att slå. Ber Bruce Dickinson arenan att skrika flertalet gånger, då gör de det – mer fanatiskt, kärleksfullt och entusiastiskt varje gång. Men sen känns det även genuint när frontmannen leende uttrycker sina känslor tillbaka. Det är ge och ta, vi tycks aldrig bli mätta på Iron Maiden och de tröttnar inte på oss. Hade det varit ett klassiskt kärleksförhållande mellan två individer hade det varit klassat som perfektion.
Inledande Moonchild mynnar ut i Can I Play With Madness och några minuter in i låten lyser man upp publiken och 55 000 håller upp händerna i luften samtidigt som de vrålar ut frasen högt. Jag fick gåshud, men inte trodde jag den gåshuden skulle uppenbara sig så många gånger under kvällen. Scenproduktionen är så noga planerad och ingenting hade lämnats åt slumpen, jag kom på mig själv med att stirra in i scenens bakgrund flertalet gånger och bara le åt hur maffigt, mästerligt och vackert det var. Mitt sinne förvirrades flertalet gånger av hur extraordinärt det var.
Armhåret reste sig rakt upp under riffet av Afraid to Shoot Strangers och det kändes nästan som allsången aldrig ville ta slut i The Trooper. Jag var skeptisk till att man plockat fram Run to the Hills i setlisten och har börjat tröttna lite smått på Number of the Beast. Men stämningen under den förstnämnda gav mig en fet käftsmäll för att jag tvivlade, finns egentligen ingenting att säga nu. Obeskrivligt. Detta är ändå en bit in i spelningen och det förvånar mig att Bruce fortfarande orkar med sitt intensiva rörelsemönster och att Janick Gers likt en älva ständigt dansar omkring.
När vi sedan når refrängen i Wasted Years så fäller jag en tår. Det är så kraftfullt, melodiskt och textmässigt så starkt att det bara inte gick att hålla tillbaka. Jag får chansen att återhämta mig direkt efteråt under Seventh son of a Seventh son som gör att man sätter i halsen, jag förundras över keyboardisten bakom orgeln iklädd i mask och kåpa, som tillsammans med mörkret, mystiken och musiken skrämmer mig. Här överträffar Iron Maiden sig själva.
En stund senare tar det inte lång tid innan publiken förstår att Fear of the Dark är påväg, likt blinkande lampor lyser arenan upp och jag tror inte det är någon som inte tar ton. Om det är det så, så till de personerna: Skäms. Detta är förmodligen en av de mest stämningsfulla låtarna man kan höra live, överhuvudtaget. Dessutom framförd av ett av världens bästa liveband. Passande nog avslutar man med Iron Maiden.
I vanlig ordning för Maiden England-turnén 2013 bjuds det på Aces High, intensiva The Evil That Men Do och Running Free, som på platta är ganska klen men live är den fenomenal som extranummer. När den har satt punkt för kvällen går jag nynnades på Wasted Years ut från Friends Arena och det finns en tanke som jag inte kan släppa: Ljudet var bedrövligt. Det ekade från vänster till höger, fram och tillbaka och sedan om igen, jag går så långt och säger att hade ljudet hållit den kvalité som egentligen krävs så hade det här varit den bästa spelningen jag någonsin sett. Men det var stundtals svårt att höra solona och Bruce röst lät ibland grötigt. Medan Maiden hade en fantastisk dag på jobbet, hade Friends Arena-bygget en desto sämre dag. Det skar igenom mina öron och det smärtar att säga.
Det ligger något magiskt över Iron Maiden. Att man år efter år kan trollbinda flera generationer vars kärlek man vinner. Man varvar magin i metal med mystik och mörker, mellan raderna gömmer sig historiska händelser som bandet låter leva vidare även idag. Precis så som de själva kommer att leva vidare, med all rätt. De förtjänar sin plats i heavy metal-historien. Tack Iron Maiden, för en magisk afton.
Betyg: 9/10
Bäst: Wasted Years, Seventh son of a Seventh Son, Fear of the Dark, Afraid to Shoot Strangers, The Trooper. Att det finns så många att välja mellan säger allt på nivån konserten höll.
Sämst: Friends Arena och dess ljud, det är under all kritik. Dessutom så kunde jag inte låta bli att sakna Blood Brothers och Hallowed be thy Name i setlisten.
Bilderna är tagna av Crank It Ups Mattias Petersson under bandets spelning i Malmö den 10 Juli 2013.
