När man känner ett behov av att lyssna på lättsmält mainstreamrock finns det alltid ett band att vända sig till. Kanadensiska Nickelback har genom åren profilerat sig med musik av den mindre innovativa typen. När jag får möjlighet att gästa förhandslyssningen till bandets åttonde studiokreation No Fixed Adress blir jag nyfiken. Vad är det som väntar? Mer av samma gamla rock som kommer att spelas sönder på radion? Eller har kanadensarna faktiskt hittat på något nytt?
Efter att ha irrat oss en kortare bit genom höstmörkret anländer undertecknad och sällskap till X-Level Studio där vi tas emot av en mindre skara människor beståendes både av pressfolk och Nickelback-fans. Mobiltelefoner konfiskeras snabbt för att undvika oönskad inspelning av skivan. En del snopna miner sprider på grund av detta men leendena tar snabbt över då det framgår att det finns både tilltugg och riklig mängd öl i lyssningslokalen. Småprat sprider sig i rummet och diverse Nickelbackrelaterade anekdoter utbytes. Efter att ölen har flödat och käftarna gått i cirka 45 minuter tar själva lyssnandet vid.
När musiken börjar dåna genom högtalarna med öronbedövande volym sprider sig en viss förvirring i rummet. Tanken, ”Vad i hela friden. Det här är astungt! De måste ha satt på fel skiva”, gick troligtvis genom vartenda huvud i lokalen. Men när frontmannen Chad Kroegers enkelt identifierbara röst börjar ringa i samspel med de kraftigt distade gitarrerna inser man snart att detta är Nickelback. Låten heter tydligen Million Miles An Hour och faller mig faktiskt i smaken. Snart följer singeln Edge of a Revolution som inte borde vara något nytt för den som frekvent lyssnar på Bandit Rock. Ett trevligt men ganska generiskt spår som varken gör mig uppspelt eller besviken. Några andra lyssnare utbrister dock i allsång till nämnda spår vilket tyder på att låten klingar bättre i andras öron än i mina. Resterande 35 minuter av skivan består mestadels av samma gamla Nickelback-rock och en samling powerballader. Om man bortser från introlåten fanns det inget som överraskande. Ungefär vad jag hade förväntat mig från kanadensarna.
Eventets höjdpunkt är däremot frågestunden med Chad Kroeger (Gitarr, Sång) och Ryan Peake (Gitarr, bakgrundssång). Under den 45 minuter långa konversationen berättar musikerna om allt möjligt som är relaterat till No Fixed Adress. Teman som val av inspelningsplats, inspiration och gästartister avverkas i ett makligt men underhållande tempo samtidigt som frontmannen ofta bränner av ett och annat skämt om överdimensionerade säkerhetsvakter. Jag och många andra i publiken finner samtalet mycket underhållande då det till 50 % är seriöst och till 50 % består av stand up komedi. Vid minst ett tillfälle bryter en kvinna i publiken ut i ett sådant hysteriskt skratt att hela frågestunden måste avbryts i åtminstone två minuter. Underhållningens klimax nås när popstjärnan och frontmannens fästmö Avril Lavigne ringer mitt i samtalet. Chad svarar i mobilen och ett mycket stelt samtal bryter ut mellan de två. Fraser som ”Ehhh”, ”Öhhh”, ”Yeah, it’s a bad time. I’m at a listening party” och ”I’ll call you back in ten minutes” möts av universalt skrockande samtidigt som sångarens kinder sakta rodnar.
Överlag tyckte jag att det var ett mycket roligt event. Pratstundet var underhållande och stämningen var på topp. Plattan var i och för sig inte något mästerverk, men en önskedröm om att Nickelback fortsätter göra låtar i stil med Million Miles An Hour har väckts inom mig. Har vi tur kommer vi snart ha lite mer intressant musik som brummar genom våra radiokanaler.
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Sandra Thulin
