Datum: 2017-10-27
Sedan 1810 har München i Bayern fått stå som värd för den tyska ölfestivalen Oktoberfest. Rocktoberfest har inte lika många år på sitt CV, men kompenserar för detta genom att bjuda på liveframträdanden i rockens tecken som matunderhållning. Matoset ligger som ett tungt täcke över lokalen och både balkonger och tak har smyckats för att påminna om sin tyska storebror. Det luktar lockande från högrevsburgarna och ölsejdlarna, av modell större, fylls ideligen på med bärnstensfärgad vätska. Det är en annorlunda känsla för en som är van att gå på hårdrockskonserter. Sittplatser finns lite överallt och även om det är dåligt drag på folk så är stämningen gemytlig. Man smådansar och rider på varandras ryggar från ena väggen till den andra under tjoanden och skratt. Kort och gott känns aftonen som en ballare efterfest på en arbetskonferens.
Mother Misery
Den beryktade mördarhajen från vita duken attackerar genom backdropen och ut på spelplanen springer de tyngre rocksnubbarna i Mother Misery. Med stiltypisk modern tungrock känns det som att sponsorn, tillika radiokanalen Bandit Rock, hade ett finger med i spelet när detta band bokades som öppningsakt. Det blir genast komiskt när bandet brakar loss i Standing Alone eftersom de tillsynes tycks vara ensamma i en nästan tom lokal. Vid scenen kan man räkna 30 smått guppande huvuden och även om publiken fylls på uppnår den aldrig mer än 50 personer. Tyngden i bandets musik ligger i en bredbent position medan sångaren och gitarristen John Hermansen låter sin rökigt raspiga sång gå loss i något som starkt påminner om mainstream jänkarmetal. Gunget är perfekt för bilstereon, men i övrigt är allt väldigt förutsägbart. Enda riktiga överraskningen blir när basisten Stiff Hell ska klättra upp på bastrumman. Med slätstrukna låtar och jämtjock spellista låter det hyfsat okej, men inte en enda refräng tycks kunna fastna i minnet när bandet trippar av scenen.
Betyg: 5/10
The Quireboys
Du vet den där klassiska rocken med drag av blues och soul? Den där rocken som kan få även det klumpigaste kassaskåpet att dansa balett likt flodhästen i Disneys film Fantasia? Sedan 1984 har brittiska The Quireboys förgyllt scenen med sin rock’n’roll-attityd och denna afton visar de att äldst oftast vet bäst. Med en mysig atmosfär och en grym ”feel good”-känsla stormar sångaren Jonathan ”Spike” Gray upp på scenen med lika mycket gentlemanna-sväng som charmant brittisk humor. Övriga medlemmar får däremot hålla sig i bakgrunden när frontmannen bjuder mikrofonstativet på den ena flygturen efter den andra. Det svänger rejält om sextetten och det tar inte lång tid innan folk börjar masa sig till scenen. Mona Lisa Smiled sitter som en smäck och med en klassisk kombination av det bästa plockar grabbarna hem alla pluspoäng.
Betyg: 7/10
Evergrey
Sveriges svar på Dream Theater (dock i tyngre tappning) kör pang på pungen när de stampar in med hela den göteborgska bataljonen av keyboards i släptåg. Här är det tungt, fartfyllt och bra mycket mer bitit än på de senaste skivorna. På skiva må Tom S. Englund (gitarr och sång) låta som en gråtmild poet under romantikens glansdagar, live har han äntligen växt upp och låter som en respektingivande musikalsångare med både riv och adrenalinpåslag i rösten. Den maffiga symfoniska ljudbilden får till och med matbordsryttarna att vakna till från sina ölglas och sakta sprider sig ett svagt rytmiskt trampande av fötter från den sittande publiken. Lägg sedan till några exalterade gitarrsolon med allt för många noter och du har en afton med lika mycket seriositet som göteborgshumor.
Betyg: 7/10
H.E.A.T
Stoppa pressarna, sätt en morfinspruta i sångaren Erik Grönwall och larma brandkåren. När Upplands Väsbys stjärnskott drar igång sin eldiga rockshow är det med matchande pyroteknik och bomber. Redan från start far Erik runt som en skållad ekorre med allt från skuggboxande till ystra krumsprång i repertoaren. Det går att slänga oändliga superlativ på allt som bandet hittar på. Från valet av låtar till tighthet sitter det lika snyggt som en smäck. En skulle också kunna påpeka att plockade man bort alla smällare hade showen känts bra mycket magrare. Å andra sidan har H.E.A.T i flera år bevisat att de är minst lika heta på gröten utan extra rökmaskiner. Så trots denna anabola rekvisita levererar grabbarna en blandad kompott av nytt och gammalt och brandtal mot idioter som skjuter ihjäl folk på konserter. Maxat är bara förnamnet.
Betyg: 8/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
