36 år efter att den första basgången spelades in på deras debutalbum så har engelsmännen i Saxon oupphörligt och intensivt fastställt sin status som NWOBHM legender. Efter att ha spelat i alla världens fyra hörn och tillbaka så släpper de sitt efterlängtade 21:a studioalbum. En skiva som avhandlar både höga farter och serieskurkar men även tunga ämnen som första världskriget.
Nyligen avslutade bandet en turné i Nordamerika tillsammans med Armored Saint. Det var också under denna som de begick livedebut med titelspåret från nya skivan Battering Ram. En tillställning som filmades och som enbart har mötts av positiv respons.
– För att vara helt ärlig så har vi fått fantastisk respons av fansen när vi har framfört låten live, säger sångaren och bandgeneralen Biff Byford. Vi tvingade skivbolaget att släppa videon innan turnén så at fansen skulle kunna höra den innan de såg den live (skratt). Så det gick riktigt bra, ibland öppnade vi med den och ibland körde vi den som andra låt. Men alla sjöng med som att det hade varit en gammal klassiker. Det var riktigt roligt.
I överlag så får jag känslan av att ni på den nya skivan har kombinerat ert klassiska ”Old School Sound”, som återfinns på bland annat Wheels Of Steel (1980), med ert nyare tyngre sound som man kan höra på bland annat Sacrifice (2013). Var detta något ni eftersträvade, eller hade ni andra visioner?
– Eeeh! Det var Andy Sneap (Hell) som producerade albumet denna gång, medan jag producerade Sacrifice och albumet dessförinnan. Han har en talang när det kommer till att blanda ihop olika generationer musik i ett och samma härliga paket. Vi vill utvecklas men vi vill inte låta som en helt annan musikstil, vi vill fortfarande vara Saxon. Men det är skönt att ha en ny, ung producent som vet hur man kombinerar det bästa av två världar.
Ni har även tagit hjälp av sångaren i Hell, David Bower.
– Ja! Han är en tränad skådis som jobbar en del med teater och TV. Jag hade en del människor och vänner i åtanke som är skådisar. Men i stort sett alla var upptagna. En av dem gjorde den senaste Mad Max filmen, så i slutändan föll valet på Dave och det funkade bra så vi körde på det. Jag ville att han skulle köra på en Nordengelsk dialekt som förknippas med arbetarklassen. Om vi tar ’The Devils Footprint’ som exempel. Vi hade redan mixat albumet och när jag hörde hur det lät så kände jag nästan omedelbart att vi skulle ha en prolog till sången för att förklara historien. Så jag bad David att läsa en snabb sammanfattning av historien som jag skrev ihop. Så det var verkligen en sista minuten grej.
Själva låten ifråga är baserad på en engelsk 1800-tals myt om jag inte misstar mig.
– Nej det stämmer bra. När folk på den tiden såg ett oförklarligt klövspår i nysnön följde det spåret cirka 18 km in i skogen där det helt plötsligt försvann. På den tiden var de rätt vidskepliga och religiösa av sig så de trodde att spåren kom från djävulen. Och det kan mycket väl ha varit djävulen, jag kan inte direkt motbevisa dem (skratt). Så det är en rätt intressant historia som det finns mycket att läsa om på nätet för den som är intresserad.
Med sitt oerhört proggiga melankoliska sound, samt avsaknad på både fart och klös är ’Kingdom Of The Cross’ i många aspekter en ovanlig Saxon-låt. Den avhandlar dessutom skivans absolut tyngsta ämne.
– Det var helt och hållet ett experiment. Jag skrev en dikt för cirka ett år sedan som jag lade upp på vår hemsida. Sedan fick jag en galen idé att sätta musik till dikten. Jag hittade en CD med musik som Nigel Glockler (trummor) spelade in för tre år sedan. Jag och Andy började leka runt lite med musiken för att få den att låta mer konsekvent. Vi började med att jag läste hela dikten, men det lät inte som jag hade tänkt mig så vi tog även hjälp av David och lät honom läsa det mesta. Och då blev det som jag ville ha det. Men som sagt det var bara jag som ville göra ett galet experiment och se vad folk skulle tycka. Musiken i fråga är bara keyboards, med lite gitarr i refrängen. Men folk lyssnar speciellt på den låten och börjar tänka på första världskriget. Och det var exakt vad jag ville få fram. Så experimentet lyckades (skratt).
Det har inte obemärkt passerat något Saxon-fan att Nigel under december månad i fjol drabbades av en brusten aunerysm i hjärnan. Till följd av detta var han tvungen att genomgå en akut operation samt en lång rehabilitering. Detta har dock inte haft någon inverkan på inspelningsprocessen.
– Eftersom jag och Nibbs Carter (bas) gjorde det mesta grundläggande i ett väldigt tidigt skede så var albumet redan färdigskrivet när han blev sjuk. Så när vi väl gick in i studion för att köra vårt standard live-genrep, som vi alltid gör innan inspelningarna, hade han hunnit bli frisk. Så för hans del var det bara att tuta och köra.
Precis som er superhit ’Denim And Leather’ (1981) så är låten ’Battering Ram’ skriven om era fans.
– Ja till viss del. Det jag eftersträvade med den låten är att gen den olika mening. Den kan antingen handla om att stå vid barriärerna och släppa loss under en spelning. Men den kan även handla om riddare som slår ner slottsporten. Men kortfattat så handlar den om publikens energi att hamna längst fram och hur detta smälter ihop med bandets energi.
Om jag minnas rätt så är du ett stort fan av Marvelserierna, och låten ’Destroyer’ ska vara baserad på Marvelkaraktären med samma namn. Vem är han? Och vad var det som inspirerade dig till att skriva en låt om honom?
– Jag läste dem väldigt mycket när jag var yngre. Och kände att jag ville skriva en låt om en av skurkarna, och Destroyer passade bra för ändamålet. Han dök bara upp en gång. Han var en varelse som skapades av Loke för att förgöra jorden och jävlas med Thor. Det jag gillade med honom var att han inte hade några känslor eller ånger utan bara var en renodlad mördarmaskin.
Precis som många av era andra låtar så handlar ’Hard and Fast’ om att åka fort. Är du möjligtvis lite av en fartälskare?
– Ja det är jag. Nu förtiden har folk inte möjlighet att åka snabbt. Om man inte skulle befinna sig på Tysklands Autobahn eller en F1 bana. Det är synd för personligen så är jag lite av ett ”speedfreak”. Ju snabbare desto bättre. Så låten handlar om att vi ibland borde släppa lös vår inre begäran att lägga lite extra tyngd på gaspedalen.
Text: Tobias Sjölin
