Släpps den 20 april
Season Of Mist
Mörker, depression och självdestruktivitet. Det är den oheliga treenigheten som står till grund för allt vad Shining är. 1996 bildade frontmannen Niklas Kvarforth, då endast var tolv år gammal, ett av världens mest kontroversiella band. Efter drygt 20 år av förespråkat självskadebettende, skandaler till höger och vänster samt åtta fullängdare är nu bandet tillbaka med sitt nionde studioalbum IX – Everyone, Everything, Everywhere, Ends. Med nytt djup i texterna, samt gott om musikaliska framsteg, har frontmannen nu skapat ett av sin karriärs absolut främsta alster.
I inledande Den Påtvingade Tvåsamheten bestäms skivans atomsfär. Spåret är en samling av gnisslande oljud och pumpande instrument som tillsammans skapar en känsla av obehag. Om Draculas slott skulle ha en orkester beståendes av deprimerade hårdrockare kan jag tänka mig att detta skulle vara slottets temalåt. I följande Vilja & Dröm gör Kvarforth intåg med sin desperata och raspiga stämma. Det är däremot inte förrän i powerballaden Framtidsutsikter som sångaren visar vad han går för. Låtens sju minuter består av gurglande och nästan gråtande sång för att i slutet övergå till ett vildsint och storslaget stick som får nackhåret att resa sig av välbehag.
Traditionsenligt har Shining valt att begränsa skivan till sex låtar (exklusive bonusspår) varav ingen, förutom det instrumentala introt, är kortare än åtminstone sex minuter vilket ställer till vissa problem. Om jag inte är i rätt sinnesstämning tycker jag att det är ganska svårt att lyssna mig igenom hela låtar. Allt detta bleknar dock i det första av albumets två bonusspår, den horribelt dåliga tolkningen av Rammsteins Ohne Dich. På gränsen till komik låter det som om Kvarforth har svalt micken och istället för att utnyttja stämbanden använder han magsafternas bubblande för att uppnå det som jag ogärna kallar för sång. Detta till trots är det svårt att kritisera Shining. De originella låtarna håller nämligen så hög kvalité att jag gladeligen påstår att detta är gruppens bästa album sedan V – Halmstad (2007).
Bäst: Framtidsutsikter
Sämst: Ohne Dich
Betyg: 7/10
Spår:
1. Den Påtvingade Tvåsamheten
2. Vilja & Dröm
3. Framtidsutsikter
4. Manniskotankens Vägglösa Rum
5. Inga Broar Kvar Att Bränna
6. Besök Från I(ho)nom
7. Ohne Dich (Bonus)
8. Black Industrial Elven (Bonus)
Medlemmar:
Niklas Kvarforth – Sång, Gitarr
Peter Huss – Gitarr
Euge Valovirta – Gitarr
Christian Larsson – Bas
Rainer Tuomikanto – Trummor
Text: Markus Lassus Bjälnes
