När inhemska Sorcerer dammar av sina besvärjelser är det nog en och annan hårdrockare som undrar vilka dessa herrar är. Med en första och en andra demo, som levererades 1989 respektive 1992, har dessa kultbetonade herrar agerat i ovisshet om hur vida de någonsin ska släppa sin debut. Men nu har det äntligen blivit dags och debuten In The Shadow Of The Inverted Cross rymmer såväl helvetets portar som dränkta, förtappade själar. Och med två borttappade originalmedlemmar reder basisten Johnny Hagel ut turerna kring häxmästarnas återkomst. Basisten Johnny Hagel reder ut turerna kring häxmästarnas återkomst.
Det var du och Anders Engberg(sångare) som bildade Sorcerer. Hur har er relation sett ut och funderade ni någonsin på en återförening efter att ni lade av 1992?
– Nej, vi fick ett erbjudande om att få spela på tyska Hammer Of Doom-festivalen så det var en slags återförening för oss. De hörde av sig 2011 till oss och vi hade nog aldrig pratat om det annars. Eller det kanske vi hade gjort men fram till dess hade det inte kommit på tal. Jag och Anders har varit kompisar hela vägen, fasti har spelat i olika band. Det kanske blir lättare när man känner varandra så pass bra. Jag vet vad han gillar och han vet vad jag gillar.
Skiljer sig motivationen idag, jämfört med när ni började?
– Vi har nog samma motivation som vi hade då, men vi vet så mycket mer idag än vad vi gjorde då. Jag säger inte att det alltid blir bättre eller kanske roligare, men det går lite lättare och man kan koncentrera sig på vissa saker som man inte förstod på den tiden. Då kanske man ville förbättra tio saker samtidigt och nu håller man sig till ett par saker istället. Då går det mer automatiskt.
Har ni jobbat ihop med några musikaliska projekt utöver Sorcerer?
– Nej, det har vi faktiskt aldrig gjort. Kanske konstigt nu när jag tänker efter. Sorcerer är väl det som har förenat oss musikaliskt. Annars gör han musik som jag kanske inte gillar och vice versa. Men så är det. Man har massor av kompisar som spelar i band, men bara för det så betyder det inte att man vill göra något ihop musikaliskt.
Hur kommer det sig att ni släppte två samlingsalbum redan efter att ni hade spelat in er andra demo? Det låter som en udda start.
– Det var en kille som hörde av sig när vi redan hade lagt av och som ville ge ut det. För honom var det klassisk musik och han tyckte att det här borde ges ut på riktigt. Sedan har han gett ut den i två olika omgångar. Första tog slut och nu är den andra också slut, så vi kommer kanske att ge ut den en tredje gång. Jag tycker att så länge som det finns ett intresse så ska man göra skivan tillgängligt. Inte för min skull utan för andra som kan vara intresserade.
Var det någonsin aktuellt att kontakta de tre andra ursprungsmedlemmarna? Tommy Karlsson(trummor), Peter Furulid(gitarr) och Mats Liedholm(gitarr)?
– Ja, det var det, men vi hittade dem inte.
Ni hittade dem inte?
– Nej. Jag har inte haft kontakt med dem. Mats har jag träffat någon gång, men det var nog tio år sedan. Han var inte heller riktigt med i bandet. Ska jag vara riktigt ärlig var han bara med när vi spelade in. Peter finns inte på Facebook och finns man inte där så är det svårt att få tag på personen. Jag provade att ringa något nummer, men det var ingen som svarade. Och hur många Tommy Karlsson finns det inte i Sverige? Jag vet inte vart han bor någonstans, så det går inte att få tag i honom heller.
Hur funkade det att spela ihop med dem?
– Det funkade jättebra, så det är nog mer att vi har växt ifrån varandra. En del kompisar byter ut sina nummer och så hörs man inte vidare sedan. Idag är det inte så lätt att få tag på folk om man inte syns på något sätt.
Att inte hitta gamla medlemmar är en sak, men att tappa stilen är marigare. Sorcerers logga går i samma klassiska Old English-font som Bathorys. En ren slump enligt Johnny, som anser att det får finnas gränser för hur mycket ett band bör förnya sig musikaliskt.
Har ni aldrig velat förändra er?
– Nej, jag är av den åsikten att om man ändrar sitt sound för mycket från det man har gjort tidigare så ska man byta namn. Jag tycker inte att man ska göra för tvära svängar. Om jag ska vara med i ett band, så vill jag ha ett slags koncept, även om man förändrar en del. Vi har exempelvis två snabba låtar på den här skivan. Som vi aldrig skulle ha gjort på den gamla tiden. Lite nytt kan man få in, men det är inga glada låtar.
Är du en cynisk person?
– Ja, ibland är jag nog det. Men jag kan också se det roliga i många saker. Jag vill egentligen inte att någon ska ha något intresse av att höra mig. Det finns så många andra som håller på med det.
Du jobbar också i skivbolagsbranschen. Hur tycker du att det har påverkat din syn på att spela i band?
– Jag tror att om jag inte hade spelat i band, så hade jag inte börjat i musikbranschen heller. Det är det första. Sedan tror jag också att man får en helt annan förståelse för hur man jobbar när man har varit med på både band-och bolagssidan. Man börjar förstå hur saker och ting fungerar och inser att det inte är så enkelt alla gånger. Det är lätt att säga att det är skivbolagens fel. Det är många som gnäller och säger att ”skivbolagen gör ingenting” och att de tar alla pengar. Men har man varit på den andra sidan också, så kan man se saker man inte ser som band alla gånger.
Tycker du att skivbolagen ofta får onödigt mycket kritik?
– Ja, det tycker jag. Det är ingen som tvingar någon att skriva på ett skivkontrakt och jag tror, nej, jag vet att många band är väldigt naiva. De tror att så fort man har skrivit på ett skivkontrakt, så kan man sluta anstränga sig. Men det är då allt det hårda jobbet börjar.
Hur ser framtiden ut nu för Sorcerer?
– Just nu har vi bara en spelning bokad. I maj ska vi spela i Stockholm på Debaser Strand. Sedan håller vi på och tittar på spelningar inför hösten eftersom sommarfestivalerna redan är bokade.
Så den här återföreningen är inget tillfälligt projekt?
– Nej, vi har tänktöra fler skivor. Just därför har vi ingen panik för att spela på någon sommarfestival i år. Det kommer så småningom.
Text: Julia Gill
