Status Quo – (Rock Stage)
När Francis Rossi och den ständige vapendragaren och kompanjonen Rick Parfitt ställer till med konsert så vet man att det kommer att bli ett boogie-party utan dess like, och inte ens i år under bandets 45:e år i rullning visar de någon som helst tecken på att sakta ner. Tvärtom är den senaste plattan ”Quid pro Quo” en högst vital rackare som kan skämma ut många betydligt yngre band med sin hitpotential och pondus.
Efter det bekanta introt ljudit klart i PA:t intog bandet Rock Stage och bröt ut i klassikern ”Caroline” utan pardon, till publikens glädje. Ja är det något jag är van vid att se på Status Quos spelningar så är det en entusiastisk publik som hoppar och sjunger med i stort sett varenda låt, som ett enda stort party som smittar av sig på alla som befinner sig i närheten. Dessvärre är det inte lika charmigt med överförfriskade gubbar som hanterar sina cigaretter som taktpinnar inne i den täta publiken.
Rossi som mellan låtarna bjuder på humoristiskt mellansnack och anekdoter från bandets karriär, är uppenbarligen väldigt glad att vara tillbaka, något som han demonstrerade redan på presskonferensen timmarna innan spelningen.
Trots 45 år på nacken så visar de som sagt inget tecken på att vilja dra ner på tempot, dessvärre kan jag inte påstå att de utvecklas heller och lever därför alltför väl upp till deras namn som ju är latin för ”oförändrat läge”.
Spelningen i sig var ett välkommet och piggt inslag i festivalen under fredagen och blev en glad vitaminspruta för den solbadande publiken.
Betyg: 8/10
+ 45 år in i karriären låter de lika pigga som vid debuten
– Odrägligt brakfulla femtioåringar i publiken tycks vara ett stående inslag när Status Quo spelar..tyvärr.
Setlist: Caroline, Paper Plane, Hold You Back, Rain, Rock & Roll & You, Beginning of the End, What You’re Proposing / Down the Dustpipe / Wild Side of Life / Railroad / Again and Again, Big Fat Mama, The Oriental, Creepin’ Up on You, In the Army Now, Roll Over Lay Down, Down Down, Whatever You Want, Rockin’ All Over the World, Don’t Waste My Time, Rock and Roll Music, Bye bye Johnny.
______________________________________________________________________________________________________________
Kiss – (Festival Stage)
Som lojal fanbärare i KISS Army sedan fyra års ålder så var det givetvis ett magiskt ögonblick och en dröm i sig när KISS blev bokade till SRF, men så sent som året innan hade festivalledningen bedyrat att den typen av storlek på band inte låg i deras intressesfär då de skulle dominera festivalen allt för mycket och mer eller mindre ge resterande band ”förbands status”. Mycket riktigt blev det också lite av en KISS-festival i år.
En del verkade skeptiska till konserten men alla ville ha sett dem åtminstånde en gång i livet, så fältet framför festivalens största scen kokade med förväntan och fans från alla världens hörn trängdes vid kravallstaketet när det välbekanta introt ljöd likt en tordön i natten ”Alright Sweden Rock.. You wanted the best, You got the best. The hottest band in the world”.
Dessvärre gick luften ur konserten som en stor ballong redan i inledande ”Psycho Circus” från reunion albumet med samma namn, då bandet fastnade halvvägs uppe i luften på den enorma stålspindeln som utgjorde deras ljusrigg och hiss. Många inklusive undertecknad tog sig för pannan och ville helst av allt sjunka genom jorden, men detta skulle dessvärre bara bli ”Spinal Tap-ögonblick” nummer ett i raden av många denna afton. Videoskärmar som inte fungerade och stackars Paul Stanleys röst som lät som en skadeskjuten påfågel denna kväll gjorde att bandet fullständigt tappade glöden och gjorde allt de kunde för att bara ”ta sig igenom” konserten så snabbt som möjligt. Därav ett relativt själlöst uppträdande som gick som på autopilot. Samma inrepeterade mellansnack och poser som jag nyligen fick se på Friends Arena försökte förgäves charma SRF publiken.
Missförstå mig inte, det var en kanonshow på många sätt men när man introducerar sig själv som ”The hottest band in the world” i 40 år så höjs automatiskt ribban med vilken man döms efter också avsevärt.
Tommy Thayers kaxiga sätt att hantera sin raketbestyckade Les Paul under jamsessionen med bandets Catman och batterist Eric Singer fick däremot många att höja på ögonbrynen, liksom Gene Simmons alltid lika demoniska pondus när han grymtande svingar sin yxbas likt en rock’n’ rollens bödel. Men världens hetaste band var dessvärre fisljumma denna kväll. Detta var för mig den sjunde gången jag skulle se den legendariska New York kvartetten live, men dessvärre den första som gjorde mig besviken. Denna kväll tänkte jag för mig själv att ”nu har de inte långt kvar”. Måtte jag ha fel.
Betyg: 5/10
+ Pyroshowen KISS bjuder på under de fåtalet utomhuskonserter på Monster turnén slår inomhus-gigens med hästlängder.
+ Gene Simmons visar sin mörkaste sida när han skanderar ”I am the lord of the wastelands” från toppen av ljusriggen.
– Känslan av att vilja sjunka genom marken när den gigantiska metallspindeln lämnar bandet hängandes i introt.
– Paul Stanley’s röst hade ingen bra dag.
Setlist: Psycho Circus, Shout It Out Loud, Let Me Go, Rock ’N’ Roll, I Love It Loud, Hell or Hallelujah, War Machine, Calling Dr. Love, Deuce, Say Yeah, Shock Me/Outta This World, God of Thunder, Lick It Up, Love Gun, Rock and Roll All Nite, Detroit Rock City, I Was Made for Lovin’ You, Black Diamond
Fler bilder finns att se HÄR.
