Den 16:e maj kommer alltid att vara en speciell dag i hårdrockarens kalender, det är dagen då cancern, berövade oss vår största sångare och ambassadör någonsin Ronnie James Dio.
Han var ”den lilla mannen med den stora rösten” för väldigt många generationer och Ronald James Padovana, som han egentligen hette rörde vid så många liv med sin musik och personlighet, på så många olika sätt att
nästan alla tycks ha sin egna relation till Dio’s musik, vare sig det är hans bidrag till Black Sabbath, Rainbow eller hans egna framgångsrika band.
Det kanske inte ens hörs i deras musik eller märks i deras texter men artister som har tackat Ronnie för deras inspiration är bl.a Metallica, Saxon, Iron Maiden, Anthrax och Slash..ja listan är lång, och många av de artister som avbröt sina konserter för ett hyllningstal för tre år sedan är minst lika lång som imponerande.
Själva namnet DIO är italienska för ”Gud” och är kanske inte det ödmjukaste namn man kan ge sig själv, men Ronnie James var allt annat än en gud och tyckte inte om att bli behandlad som en heller.
Han var i själva verket en helt vanlig medelklass kille som fann lyckan i en kall öl i sällskap av sin hund framför TV’n, föredragsvis med fotboll på.
Ändå lyckades han ådra sig guda-status bland sina fans och kollegor (som inte sällan var en och samma) och behöll den under merparten av sin nästan femtio år långa karriär.
Det ska medges att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma då jag skrev om honom i då-tid, märkligt kan tyckas eftersom att han var imponerande 67 år vid tidpunkten för sin bortgång.
Men jag antar att det är som med sina föräldrar, man förväntar sig att de ska finnas runt en för alltid, för att de alltid har det.
Min egen relation till Ronnie började redan i åtta års åldern när mina äldre syskon brukade spela hårdrocks LP’s och ”Holy Diver” var en av de mer frekvent förekommande plattorna.
Men det var först en vårdag för 12 år sedan som jag själv skulle få träffa honom och på så vis sluta cirkeln.
Jag glömmer det aldrig, platsen var en sunkig backstage-restaurang i den numera nedbrunna ”KB Hallen” i Köpenhamn. Ronnie hade precis avslutat sitt gig och kom nyduschad ut från sin loge när jag sprang på honom och hans gitarrist Craig Goldy.
Vi pratade lite hastigt om konserten och utbytte artighetsfraser innan Craig erbjöd sig att ta kort på oss tillsammans. Sagt och gjort, jag fick huka mig för att komma i jämnhöjd med honom och klick!
Nittonåriga Martin hade just blivit förevigad med en av sina största hjältar. Innan han lunkade iväg med en ”Domino’s Pizza” från cateringen frågade jag honom: ”Ronnie, vilken av alla dina låtar är din favorit att sjunga?”
Han tittade på mig och svaret kom lika självklart som direkt: ”Man On The Silver Mountain”.
Sådan var han: enkel, okonstlad och ödmjuk, världens största lilla rockstjärna.
Minnena av honom är många och mötena skulle komma att bli fler genom åren. Ronnie var inte heller den typen av artist som tyckte om att göra sig svår och gömma sig från fansen, han var av den gamla skolan som aldrig glömde vare sig sitt eget ursprung eller vem som gjorde honom till den han var.
Hösten 2002 råkade jag på honom igen när jag intervjuade hans basist tillika vapendragare från dagarna i Rainbow, Jimmy Bain när Ronnie snubblar in i logen, i full färd att klä av sig innan han hejdar sig lika blixtsnabbt och skyndar ut med ett ”Sorry guys!”. Han var en notorisk skämtare och hyss-makare så det var lite svårt att veta om han var allvarlig ibland.
Samma kväll blev jag lovad en efterfest med bandet, som dessvärre inte blev av för att Dio var för trött. Men istället för att bara skicka iväg mig besviken satt han en stund på trappan till sin turnébuss och signerade lite bilder och småpratade en stund. Jag visade honom fotot som togs i Köpenhamn året innan och han brast ut ”oh yeah, i remember you!” varpå han signerade fotot ”To Martin, We Rock!”
Än idag är den bilden en av mina absolut käraste ägodelar.
Och till denna dag är han den av alla artister jag har träffat som har varit mest jordnära och ödmjukast, man fick väldigt lätt en känsla av samhörighet i hans närvaro som var direkt avväpnande, därför gjorde det lite extra ont den där vårdagen för tre år sedan när hans bortgång var ett faktum.
När Sweden Rock Festival 2010 höll en officiell minnesceremoni på stora scenen med tyst minut och minnestal av Jorn Lande, såg jag det som en självklarhet att stå längst fram med min hemmagjorda DIO flagga och visa min respekt, det var han värd och det var tydligt att de flesta besökarna kände likadant när området framför scenen fylldes av sörjande fans. En av scenerna döptes om till Dio-stage och var och varannat band på festivalen det året spelade en cover på någon av hans många låtar. Y&T gjorde bl.a en fantastiskt fin version av ”Rainbow In The Dark”.
Han lämnade jordelivet i förväg men hans musikaliska arv kommer att leva vidare i många generationer till och varje dag upptäcker någon ”Holy Diver” för första gången.
Sångerna och det sagolika landskap hans musik lät mig vistas i, lärde mig något viktigt: genom att lyssna till sin inre röst, sitt hjärta så kan man finna magin i tillvaron oavsett hur mörk den är, och tillsammans kan vi dräpa draken som utgör våra problem. Ronnie kämpade tappert mot sin egen drake in i det sista.
”Whenever you dream you’re holding the key, It opens the door to let you be free” – R.J.D
Låten ”Mystery” lärde mig allt en osäker tonåring behövde veta för att känna sig ok med tillvaron.
