VOLA, Agent Fresco, Katatonia – Debaser Medis, Stockholm

Datum: 29-30-2016
25 år i branschen är ingen liten bedrift, speciellt inte när man sjunger om människans mörker och misär. Katatonia firar stort när de ger sig ut och turnerar med tionde plattan The Fall of Hearts (2016) och med sig plockar de både danskar och islänningar.VOLA
Med lika delar 70-tals progressiv rock som modern electronia har Köpenhamnskvartetten nischat in sig i sin egna lilla alkov. Debuten Inmazes kom tidigare i år och överlag är väl en förbandsturné för kvällens huvudakt någonting extremt positivt att inleda karriären med. Musiken i sig är tungt svängig fast med sång som snarast kan jämföras med förpubertalt pojkbandsplotter. Visst är det vackert men samtidigt är det fasligt urvattnat. Där musiken borde ha bitigt tag glider den istället bort i en abstraktion som renderar ljudet till något som skvalpar mer i bakgrunden än förgrunden. Kanske behövs det helt enkelt lite tyngre substanser från 70-talet för att verkligen få åtnjuta VOLAs storhet. Det blänker till men bandet är mer slätstruket än ett manglat lakan.
Betyg: 4/10Agent Fresco
Tidigare i år vann de pris på Iceland Music Awards och när man kommer från landet med oändligt ljusa somrar och deprimerat mörka vintrar är det inte konstigt att man finner poetiskt vemod värdigt prisutdelningar. Agent Frescos pensel består av progressiv rock som har målats upp på en canvas betitlad ”art rock”. Att de lider av samma barnsjukdomar som VOLA blir snabbt tydligt. Musiken är vacker men aningens tam. Med konstnärliga attribut är det som att ligga på en vacker sommaräng och stirra upp i det eviga blå men när detta ska förverkligas på scenen känns det som att abstraktionen aldrig riktigt landar. Det är först när sångaren Arnór Dan Arnarson klämmer i från tårna i ett bestialiskt mardrömsvrål som större delen av de uttråkade blickarna vid baren vänds upp i motbevisad chock. Att musiken sedan faller tillbaka till det lugna och renderas till något som skulle ha passat till panorering över öppna landskap i valfri Disney-film känns som en snuvning på konfetten. Med sitt schizofrena pendlande är det svårt att veta om jag ska älska framträdandet eller bara rycka på axlarna åt det hela.
Betyg: 6/10Katatonia
Det är sällan som ett band kan gå från det absolut hårdaste rakt över till andra delen av spektrumet och fortfarande vara lika aktiva efter två och ett halvt decennium i branschen. Från att ha varit doom metal uppblandat med tung death metal kan dagens Katatonia snarare klassas som samma deprimerade rockscen som The Cure huserar i (något som ska ses som en fjäder i hatten). Som band har de alltid varit djupt förankrade i atmosfär och stillhet vilket är ett oskrivet löfte som både infrias och spottas på under kvällens gång. Atmosfären har de knappast tullat på när de beträder scenen i ett havsblått sken uppblandat med vita bländade spottar som skär itu publikmassan. Stillheten kan man dock se sig i stjärnorna efter. Här är det fart, energi och en närvaro som slår en rakt i ansiktet som får dominera. Att spela skamlöst på själasträngen och bara lätt vifta med saxen framför livstråden är något som bandet gör lika lätt som de bänder gitarriff genom lokalen. De nya medlemmarna Daniel Moilanen(trummor) och Roger Öjersson(gitarr) går inte heller av för hackor och verkar ha hittat sin rättmätiga plats i det stora ”Kata”-pusslet. Tillsammans backar de upp en ödmjuk Jonas Renkse (sång) som tycks glutta ut från det svarta draperiet till hår och le förnöjsamt över vad han ser; en satans bra revansch från den exemplariskt dåliga spelningen på Close-Up Båten 2014.
Betyg: 7/10